Vi är tillbaka i Berlin igen! Härligt. Inte minst för att det är riktig indiansommar här nu, folk går runt med bara ben och beter sig helt somrigt. Hela Friedrichshain har liksom bubblat i solskenet i dag.

Vi startade söndagen på finaste stället i hela Berlin, RAW. Den näst yngste i vår familj har nämligen inte bara tjatat sig blodig över att få börja fotboll, han vill lära sig att åka skateboard också. Vilket kändes som en betydligt enklare sak att ge sig på än fussballen, rent familjelogistikmässigt (jämför liksom en timme i veckan på mitt favoritställe i hela Berlin mot tre timmar i veckan vid sidan av en fotbollsplan. Gaaanska enkelt att säga KLART DU SKA SKEJTA då). Skateboardskolan ligger mitt i RAW-området, bland ruinerna, nattklubbarna och loppisarna. Vi måste alltså shoppa oss igenom loppisen för att ens ta oss dit, hur lyxigt är inte det?

(Obs! Med det inte sagt att sonen inte ska få börja på fotboll vad det lider. Jag har hört nu att det finns klubbar som inte tar träningen på lika blodigt allvar, även om de är ovanliga. Måste hitta en sån)

Efter det åt vi lunch på Homemade, ett kafé på Simon-Dach-Strasse som har världens godaste hemmagjorda saft. Ja, annat också. Men det var saften som drog.

Sedan blev det till att rita djur och skapa musik genom att slå på vattenglas på den där festivalen jag skrev om för några dagar sedan. Någon festival var det väl i och för sig inte, snarare en pysselhörna, men barnen hade kul och det var ju själva poängen.

De som höll i den pratade engelska men eftersom barnen där var tvåspråkiga, och inte alltid med engelska som ett av modersmålen, blev det ett härligt språksurr av franska, tyska, engelska och svenska. Jag tycker så mycket om när det blir så, det är fint att mina barn växer upp med så många olika språk omkring sig till vardags.

Vi höll förresten till på Shakespeare and Sons, en bokhandel med bara engelska böcker, som också är ett kafé. Hett tips för er som inte vill köpa tyskt, alltså. De hade rätt många fina böcker om Berlin där.

Det är fint att vara hemma i vackra höst-Sverige en sväng, men det här jäkla tågkaoset som jag hittills bara läst om på min kammare i Berlin kunde jag gott vara utan. Min och barnens lilla resa på 1,5 timme i dag förvandlades till ett över tre timmar långt maraton mellan olika ersättningsbussar och tåg. Håhåjaja. (Btw – danke alla snälla medresenärer som hjälpte mig med att kånka väskor, vagnar och hålla reda på bångstyriga ungar).

Jag tröstar mig med att tänka på det här roliga som jag och barnen tänkte göra på söndag hemma i Berran.

Jag har aldrig ätit så mycket glass som under min tid här i Berlin. Det går liksom inte att undvika, det finns verkligen glasställen överallt här (vi passerar fyra stycken på väg hem från förskolan). Och det är inte så noga när glassen äts heller – medan svenska barn är hemma och kollar på Bolibompa i väntan på att varm middagsmat ska ställas fram på bordet sitter ungarna här i Berlin på en uteservering och moffar i sig zwei kugeln mit smartiesstreussel,två kulor med smartiesgodisar som strössel.

Alltså, jag vet inte hur det är med barn i er närhet, men om mina sätter i sig två kulor glass precis innan maten kommer de garanterat inte att äta en enda tugga av sin middag. Samt att sockerchocken ger mig två tornados som med uppspärrade ögon hellre gör kullerbyttor än ligger och kramas till en saga. Dessutom är jag uppfostrad med att man ska jobba upp sin hunger vid den här tiden, inte döva den med socker?

Jag skulle tippa på att den avspända inställningen till glassätande vid middagstid här beror på att många tyska familjer inte äter varm mat på kvällen, utan bara några matiga smörgåsar. Middagen är liksom inte så helig här som jag upplever att den är i Sverige. Och plats för en macka kan väl ungarna ha även efter några kulor glass?

Vi äter som sagt rätt mycket glass vi också, att hålla på med någon sockeravhållsamhet för småbarnen á la Sverige är nästintill omöjligt i ett land där många barns mellanmål inte sällan består av en påse godis, men några kulor precis innan maten blir det aldrig tal om. Någon måtta får det vara på integrationen.

Bästa glassbarerna i Friedrichshain? Favoriten just nu heter Süsse Sünde och ligger Niederbarnimstrasse. Deras ananas-kokosglass är to die for.

Obs! Till tyskarnas försvar måste jag ändå säga att de tyska barn, och vuxna, vi känner har ett bra mycket mindre stigmatiserat förhållande till sötsaker än vad vi har. Det här med lördagsgodis, alltså – jag undrar verkligen hur mycket gott det gör? Men mer om det i ett annat inlägg.

I går prövade vi ett nytt badställe. Det är alltid spännande att göra här – Berlins omnejd må krylla av badsjöar, men den som inte vet var de bästa baden ligger kan mycket väl hamna i ett klibbigt och knappt badbart sommarhelvete. För fullt, för fult, stinkande vatten och glasskärvor på stranden. Men den här gången gick det bra.

Turen gick mot Waldbad Liepnitzsee och badstället ligger, precis som namnet antyder, i skogen. Det var verkligen jättefint. Vi hade fått tips av några vänner som i sin tur blivit tipsade av vänner till dem – det så man gör här. Hör runt. Har vänner som vet. Att leta på nätet brukar vara rätt lönlöst (om man inte råkar hamna på en schysst Berlinblogg dårå, hehe).

Det absolut bästa var att vattnet var alldeles smaragdgrönt, och dessutom kristallklart. Och trots att jag brukar gilla naturbad bäst var det rätt skönt att det här var ett betalställe. För tre euro hade vi tillgång till toalett, barnpool, badbrygga och anlagd strand. Och ett glasstånd! Icke att förglömma.

En nackdel var att det tydligen var förbjudet att leka med hink och spade i sanden. Ja ba: Eh? Entschuldigung? Då kom en föreläsning i stil med ”hur skulle det se ut om alla bygger kanaler? Då har vi ju snart ingen sandstrand mer! Sanden rinnner ju BORT! Och alla hål sen då! Vem vill ha hål på en sandstrand, det är ju inte så skönt att ligga på direkt! Va? Va? Och jag har ingen lust att gå runt och gräva igen alla gropar efter att ni har gått!”.

Jag lyckades förhandla och fick till slut ett okej på att vi skulle få gräva en bit upp, om vi täckte igen hålen efter oss.

Men alltså. Alla dessa regler överallt här. Ibland kan jag verkligen gå bananas på dem. Och på alla människor som verkar leva för att säga till på skarpen så fort någon inte GÖR SOM MAN SKA. Vad sjutton anlägger man en sandstrand på en badplats för om inte barnen ska få leka på den? Va? Va?

I den lilla strandkiosken kunde man köpa mat också, bland annat ”grillade grönsaker med apelsinaioli. En kvinna som nyligen anlänt till stranden tittade på menyn, suckade tungt och sa sedan till sin man ”titta bara, apelsinaioli. Det märks verkligen att Prenzlauer Bergarna kommit hit nu… Sådär pretentiös mat skulle vi aldrig äta här!”.

Jag kände mig plötsligt som en stadssnobbig inkräktare. Även om jag bor i Friedrichshain.

Hur som helst. Badet får 3,5 poäng av fem möjliga. Trots hink och spade-förbudet, regelryttaren inkräktarsuckarna. Men det är nog smart att inte åka dit på en helg om man kan. Jag skulle tro att det är alldeles för överfullt för att vara njutbart då.

Det går att ta sig dig med s-bahn, men är lite småkrångligt eftersom det behövs cykel sista biten. Med bil är det förstås enklare, tar 45 minuter ungefär.

Hallå på er där hemma och glad nationaldag!

Här i Berlin är det, naturligt nog, ingen helgdag så jag firar mitt Schwedenheimat genom att leva på som vanligt. Helt okej, mitt liv är himla festligt i dag. Det är sommar och varmt, solen skiner och snart är det helg med massor av kul som väntar. Enda kruxet är att det kommer bli svårt att välja mellan det som händer – ska vi gå på Karneval der Kulturen som sätter igång i kväll i Kreuzberg eller på riddarspektakel i Potsdam? Vi har dessutom besök från Sverige, så det gäller ju verkligen att välja rätt.

Karneval der Kulturen brukar vara en härligt färgsprakande festival med mycket musik, mat och kul grejer för barnen. I morgon, lördag, går till exempel värsta barnkarnevalståget, och tydligen är det gorillatema i år. Kan ju inte bli fel, liksom!

Och vackra Potsdam som jag har längtat tillbaka till sedan jag var där för fem år sedan. Sanssouci med sin slottspark som säkert är supervacker nu. Och riddarspektakel, mein Gott! Min son kommer att gå bananas om vi åker dit.

Ack! Dessa val! Vad tycker ni?

I torsdags var det fars dag här i Tyskland. Eller Männertag, som det också heter. Den ska, enligt tysk tradition, firas genom att männen i landet super skallen av sig (obs att inget motsvarande gäller för kvinnorna på mors dag, surprise, surprise).

Det gjorde inte min man, hurra för det! Istället gav vi oss iväg på en präktig familjeutflykt till ett klassiskt DDR-ställe. Fez. Det är, enligt hemsidan, Europas största sammanhängande fritidsområde för barn, ungdomar- och familjer. En jättepark och ett jättehus iordninggjort för lek, både utomhus- och inomhusbad, pyssel, picknickar, trädklättring, väggklättring, klätterställningsklättring, pingis och allehanda ätande av klassisk tysk snabbmat. Med andra ord: värsta bra stället!

Min kompis, som var med på utflykten, var ofta där som barn. Hon berättade att det ser i stort sett likadant ut nu som under muren – bortsett från några flashiga nya klätterställningar och att det numera går att beställa currywurst i kaféet. Back in the days på den östra sidan var det bara wienerwurst och ketwurst som gällde.

Tyvärr var det arschkallt när vi var där, så varken picknick eller bad kändes särskilt lockande – men vi kommer garanterat att åka dit igen. Det ligger dessutom inte särskilt långt från Friedrichshain. Bara att hoppa på en tram och åka raka vägen i en kvart, tjugo minuter.

Jag älskar ställen där ungarna kan roa sig i timmar medan  jag kan klia mig på magen. Och det gör ni med – ERKÄNN!

Medan barnafadern tog igen sig efter en lång flight från Asien i går passade jag och barnen på att göra en liten utflykt. Till Stralau! Det är ett ganska konstigt ställe alldeles i utkanten av Friedrichshain. En halvö som går ut mitt i floden, där splitternya hus varvas med ruiner.

Här är till exempel några flashiga nya…. (Nej, vädret var inte det bästa. Men mest är det min jäkla kameralins på mobilen som är repig. Riktigt såhär dimmigt var det inte.)

Och här ett gammalt, trasigt och övergivet. Ett av många.
Men det var inte för att titta på hus vi åkte dit (även om jag tycker att det är rätt kul).

Det var ju till den här vi ville!

Och den här!

Det finns ingen info om det på nätet, men fram till den 25 maj håller Circus Berolina ett helt gäng hoppborgar uppblåsta på Glasbläserallee (alldeles i början av halvön, sett från fastlandet. Går inte att missa!).

Det verkar som att många svenska barnfamiljer har upptäckt att Friedrichshain är en himla bra stadsdel att bo i under semestern här – och för er är det här ett toppentips när ni behöver varva vuxenaktiviteterna med något kul för ungarna. Det är för övrigt ett mycket effektivt sätt att få dem att somna sött, och snabbt, på kvällen sen. Hoppa på bara, ungar!

Pris per barn (över 2 år) är 7 euro. Vuxna betalar 3 euro och ja – vi får också hoppa.

Det är en ungefär trettio meter lång promenad mellan flygplatsgaten och planet. I tiogradig utomhusluft. Kanske är det en aning blåsigt, men det är ingen av oss som fryser. Varför skulle vi? Både jag och min då ettårige son har tjocka jackor på oss. Ändå kommer utskällningen som ett brev på posten. Från en ramparbetare den här gången. Han kommer mot mig, ser upprörd ut och sedan kommer orden jag hört så många gånger förut.

–      Das Baby muss doch eine Mütze haben! Bebisen måste ha en mössa! Varför har han ingen mössa, han kommer ju att bli sjuk!

Om det snackas om amning och barnvagnsförbud bland nyblivna föräldrar i Sverige, är mössor och solhattar den heta potatisen i Berlin. En bebis ska ha något på huvudet, så är det bara. Och det vet ju alla ­ – är det kallare än femton grader eller en sol som värmer så måste de små skallarna skyddas. Annars kan de… Ja vadå? Bli för kalla? Visst, om de fryser. Bli brända, få solsting? Visst, om de är i solen. Men annars? Beats me.

Nu är i och för sig berlinare kända för att huta åt folk som gör ”fel” hela tiden. Ibland bara för att ”rätt ska vara rätt”, ibland av omtanke. Hoppas jag i alla fall. Men summa summarum: Dra på ungen en mössa om du vill slippa skäll i Berlin.

Min son gillar dinosaurier. Mest de farliga, de som säger RRAAOOUW! (skorrande R här, sonen är ju ändå född i Tyskland). Han har tjatat länge om att han vill gå på dinosauriemuseet, också kallat Naturkundemuseum, för att titta på när ”dinosaurierna blir levande”. I dag kom vi iväg.

Upplevelsen han syftar på är när man tittar in i några kikare som står vid dinosauerieskeletten. I dem får man se hur djuren framför en får muskler, hud och till slut blir livs levande dinosaurier. Det är underhållning som räcker länge för en fyraåring, kan jag tala om.

För mig som kommit över dinosauriefascinationen är museet inte så imponerande. Det har sina dinoskelett och flera andra utställningar, men några wow brukar det inte komma från mig där – tills jag kommer in i FORMALINRUMMET!

Herregud, vilket sjukt ställe det är. Tusentals formalininlagda fiskar. Burkar överallt, på hyllor i rader. Så äckligt! Och så vackert. Jag misstänker att jag är en aning sjuk i huvudet, men jag inte få nog av det där rummet. Det fascinerar mig.

Så alltså. Naturkunde. Parkera kidsen vid dinosaurierna och gå till formalinet och förundras.

Jag har ju skrivit tidigare om att det pågår sagodagar i här, festivalen Märchentage, och det är helt fantastiskt vad mycket fint som finns att göra för barnen i Berlin just nu (och deras föräldrar som har det mycket lättare att roa sina ungar under helgerna. Halleluja).

Förra helgen gick vi på ”sagopyssel”. Det vill säga höra saga och sedan göra små konstverk med sagan som inspiration. Succé. Min stora gjorde en drake SOM SPRUTAR ELD och var stolt som en tupp i flera timmar efteråt. Nu på söndag tänkte vi gå på barnteater på det supersköna stället Theaterkapelle här i Friedrichshain. Förväntningarna är på topp.

Kuriosa: Theaterkapelle ligger invid en kyrkogård och fungerar då och då också som ett begravningskapell. Och så finns det en bar i källaren där det är fest ibland.

Konst, party och sorg. Allt i ett.