Såhär är det: Ingen Berlin-resa är komplett om du inte har en fotoautomatstrip med dig hem. Åtminstone inte om du är, eller skulle kunna liknas vid, en ungdom, hipster eller bara en kul typ. Jag skulle nästa kunna gå så långt som att säga att den här helt suveräna Berlinsouveniren är närmast obligatoriskt – och ännu mer om man känner till historien bakom automaterna. Så, här kommer den:

Historien bakom fotoautomaterna

Först var det i Berlin som överallt annars förr i tiden: det stod fotoautomater lite här och var. För när man behövde ta ett nytt passfoto, körkortsfoto eller bara ville göra något skojigt med bästa polarna. Sedan försvann de flesta av dem och de som fanns kvar producerade bara skittrista, digitalt framställda färgfoton utan någon charm alls.

Men så helt plötsligt, typ sommaren 2004, började de gamla godingarna dyka upp igen i Berlin. Det visade sig att två killar hade letat upp ett gäng oldies, restaurerat, hällt i ny framkallningsvätska i dem och ställt ut dem på gatorna igen. Och tada! Den svartvita partystripen var räddad!

Sedan dess har automaterna bara blivit fler och fler och ett minst sagt älskat inslag på de Berlinska gatorna. Här finns en karta på var du kan hitta dem.

Nu vet ni. In och posa med er! Två ynka euros kostar det!

Läs mer!
Min guide till 10 unika och riktigt bra restauranger i Berlin

Hon reser runt i världen – med surdeg i bagaget. Om Berlin-baserade Malin Elmlid från superinspirerande projektet The bread Exchange.

Den kompletta resguiden till Berlin.  Allt du behöver för en skön weekend i stan.

I dag har det varit sorgedag på Hansa Studios i Berlin. För Bowie. Öppet hus där fansen haft möjlighet att skriva några avskedsord till honom, lyssna på hans musik tillsammans. Tydligen hade över 700 personer anmält att de tänkte gå dit.

För er som inte känner till det: Bowie och Berlin är tätt sammanlänkande. Han bodde i stan, tillsammans med kompisen Iggy Pop, mellan 76-78, men höll även efter den perioden liv i sin relation med Berlin på massor av sätt. Det finns minst ett par guidade Bowie-turer att gå för den som vill lära sig mer, här hittar du dem. 

Ett annat tips: Jan Helins texter om Bowie. Läs!

Visste ni förresten att ”Heroes”, som alltså spelades in i Hansa Studios, handlar om ett kärlekspar vid Berlinmuren?

Läs mer!
Min guide till 10 unika och riktigt bra restauranger i Berlin

Den kompletta resguiden till Berlin.  Allt du behöver för en skön weekend i stan.

Vad har Canberra, Kapstaden, Montreal och Honolulu gemensamt? De ståtar alla med en bit av det som en gång så brutalt delade upp Berlin i två delar – die Mauer.

Att muren var utspridd över stora delar av klotet visste jag. Men exakt var, förutom i Berlin förstås, man kan stöta på en hel bit av den hade jag faktiskt ingen aning om. Och eftersom bitarna är så fullsmockade av symbolik är det spännande att läsa om varför de hamnat där de hamnat.

Intressant det där förresten. Hur något som en gång var så vidrigt i dag är en symbol för förening, kärlek och hopp.

Läs här för att få veta mer.

I dag är det, som de flesta av er säkert vet vid det här laget, 7o år sedan befrielsen av förintelselägret Auschwitz.

Återigen har vi blivit påminda om det obegripligt vidriga som hände där och på många andra ställen under andra världskriget. Återigen har vi skakat våra huvuden över hur det kunde hända. Låtas ske.

Och återigen har jag funderat över vilket land det är jag lever i, vad tyskarna bär på. Hur påverkas egentligen en befolkning av att ha en sådan, fullkomligt oförlåtlig, historia?

För att förstå mer av Tyskland tycker jag att ni ska lyssna på Germany, memories of a nation – en podcast producerad av BBC. Superbrittisk och superintressant.

Det är jubileumskväll och jag ska strax ge mig in i massorna i centrala Berlin för att vara med och fira. Rapport om kvällen kommer!

Tills vidare kan ni kolla in det här, ett riktigt snyggt interaktivt bildspel som visar skillnaden mellan Berlin under det kalla kriget och i dag.

Ursäkta klyschan, men var tar dagarna vägen? Ibland gör det här frilanslivet mig helt desorienterad. Jag håller på med så många olika saker som var och en kräver så mycket fokus och kreativitet av mig att jag ibland helt tappar uppfattningen om tiden och resten av livet omkring mig. Hela den här veckan har jag simmat omkring nere i min djupa koncentration, från den ena grejen till den andra, utan att någonsin komma upp till ytan ordentligt. Inte helt optimalt när man har två små barn, kan jag meddela. Men men, så blir det ibland och jag kommer att ha chans att ta igen det big time under semestern i värmen nästa vecka (VÄRME! SEMESTER! NÄSTA VECKA! AAH!)

Men nu halkade jag iväg, jag skulle ju berätta om Tempelhof. Den gamla flygplatsen mitt i stan, ni vet.

Tempelhof var fram till 2008 en fullt fungerande flygplats – om än liten, omodern och alldeles för central. Brussels Airlines landade där till exempel, ända fram til the bitter end. Även min kära make Rickard har landat där faktiskt, när han gick i flygskola. Eller var det någon av hans kompisar som var tvungen att nödlanda där bara? Minns inte. Den byggdes i alla fall på uppdrag av Hitler som såklart ville att det skulle bli den största, mest ass kickande flygplatsen i världen. Det blev den också. Länge var byggnaden en av de största i världen.

Sedan flygplatsen lades ner har själva lokalerna använts till lite allt möjligt. Mest kontor, mässor och sånt. Flygfältet har blivit en park. Eller, alltså, park och park. Det är ju jätteplatt såklart. Och inte en enda liten buske så långt ögat kan nå. Megastor gräsmatta känns som en mer rättvisande beskrivning.

Tempelhof är ett viktigt ställe för Berlin. Jätteviktigt. I alla fall rent känslomässigt. Det symboliserar sorg och vidrigheter likväl som hopp och frihet. Här låg ett av Berlins första koncentrationsläger under andra världskriget och här landade de allierades flyg under luftbryggan till Västberlin 1948/49. Och nu på senare tid har fältet blivit en symbol för (bland annat) bevarandet av Berlins själ, att inte bulldozra över det som varit i byggandet av allt nytt och fräscht.

Det snackades nämligen länge om att det skulle byggas lägenheter  och ett jättebibliotek här, men det blev nerröstat tidigare i år. Berlinarna ville ha kvar sitt Tempelhof precis som det är i dag. Kan tänka mig att en hel del politiker gråter blod över det – det är ett stort stycke land mitt i stan som det skulle kunna tjänas mycket pengar på. Och nya bostäder behövs.

Men berlinarna är glada! Jag inräknad. Dels för att jag gillar vidder – det insåg jag redan på den tiden Rickard gick i sin flygskola som låg på en väldigt platt golfbana i Skåne – och dels för att jag tycker att det är viktigt för att våga behålla sådant som betyder mycket för invånarna, vilket Tempelhof verkligen gör. Dessutom – kan det finnas ett bättre ställe att köra inlines, longboard, cykel, motorfordon á la segway och flyga drake på än ett gammalt flygfält? Perfekta breda asfalterade vägar med plats nog för att duga som motionsspår för halva Berlin och en härlig vy över den (faktiskt väldigt tjusiga, om än lite läskiga) gamla naziskapelsen och tv-tornet.

Vi var där och sprang av oss i söndags och kommer definitivt att åka tillbaka. Bra att veta är att det går att hyra flera av de där konstiga elåkdonen som finns nuförtiden. Annars är det väldigt okommersiellt på Tempelhof. Än så länge.

Det är mycket mur i bloggen den här veckan, men så får det bli given the big jubileum på söndag.

Och nu jäklar, leute, nu ska ni få en hel jäkla podcast på ämnet! I det här avsnittet av Berlinpodden får ni höra om hur muren, trots att den inte finns längre, påverkar min och Kristinas vardag och om varför jag tycker att det känns som att såret efter DDR fortfarande är svidande öppet. Lyssna också på Florian Schmidts spännande berättelse om när han trotsade poliserna, klättrade upp på muren och skrek ”MUREN MÅSTE BORT!” för full hals den där natten för 25 år sedan. Och så förstås – våra bästa murturismtips.

Ett innehållsrikt avsnitt, helt klart!

Lyssna här eller ladda ner Berlinpodden på ITunes.

Nu är jag väl sist på bollen här, men skit samma. Det senaste året har det skrivits en hel del om att Berlin inte längre är så trendigt och ballt, att den ”air av hipness” som lockat så många människor hit har svalnat. Att gentrifieringen förvandlat Berlin till ännu en dyr och förutsägbar stad och att den unga generationen börjat söka sig till typ Krakow, Istanbul och Leipzig istället.

Jo, men till viss del kanske. Berlin har gått från att vara superbilligt till något dyrare, helt klart, och med högre priser lockas inte lika många unga och kreativa typer hit. Och den mystiska undergroundkulturen är inte lika mystisk längre i och med de sociala mediernas framfart (fotoförbudet på Berghain är till exempel inte så effektivt när varenda kotte har en smartphone).

Men alltså, att säga att Berlin är vorbei vore galet. Måhända kommer lika många fastighetsinvesterare som trendkänsliga tjugoåringar hit nuförtiden, måhända har tidigare balla klubbar helt tagits över av turister och måhända har vissa delar av staden blivit mer slätstrukna än de var förut – men att Berlin inte är ballt längre? Come on!

Det är bara ynkliga 25 år sedan muren föll och förändrade staden i grunden. Berlin har sedan dess utvecklats  i racerfart – inte ens jag som bor här hänger med i svängarna. Tusentals unga människor från hela världen kommer hit varje år, det startas företag och klubbar och plattformar och händer så jäkla mycket att jag blir helt kollrig bara jag tänker på det. Berlin spirar, studsar och vill inget hellre än att rycka loss från startblocken och börja visa vad hen går för.

Visst att mediahypen kring Berlin har svalnat en aning – men det hör väl till sakens natur i och med att den stora massan hittat hit och mystiken försvunnit. Ställen som den stora massan gillar och känner till = ohippa. Enkel hipstervetenskap. 

Och vet ni vad jag tänker? Jag tänker att Berlins storhet är långt mycket större än att kunna rymmas i begreppet trendigt. Staden är för internationell och för viktig både politiskt, historiskt, kulturellt och mer och mer även finansiellt för att någonsin kunna bli ointressant. Berlin är en metropol, en klassiker som liksom New York och London kommer att förändras och förvandlas många gånger om – och ändå fortsätta att vara intressant, trots gentrifiering och massturism.

När jag precis hade flyttat hit sa jag ofta att ”jag är så glad över att jag är här NU, innan det är försent och Berlin har blivit trist”. Sex år senare säger jag fortfarande samma sak. Det som var spännande i går är inte spännande i dag – men det är alltid något som är spännande här.

Berlin över? Inte på långa vägar.

Följ mig på Bloglovin! På Instagram heter jag johannapaues.

Här i Berlin faller regnet tungt i dag. Det gör inget, R kommer hem från Kazakstan snart och jag ser fram emot en lugn helg med hela familjen. Lite kanelbullebak i dag och RAW och Neuer Heimat i morgon om vädret blir bättre. Jag är sugen på en Bao Burger.

Annars då? Vi fortsätter att ladda för 25-årsjublieet här i Berlin. Det närmar sig. Jag hittade förresten en video där man kan se hur mycket Potsdamer Platz, som var ett ingenmansland under murtiden, har förändrats de senaste åren. Otroligt, egentligen.