Nu är det dags igen, ett nytt avsnitt av Berlinpodden är här! Den här gången snackar vi om maten i den här staden. Är tysk mat underskattad? Är curry och ketchup verkligen en bra kombination, vad tycker vi egentligen om rå fläskfärs och varför ska du inte boka frukost på hotellet under besöket här?

Lyssna här, eller ladda ner i din podcastapp (sök på Berlinpodden) och tyck till ni med! Gillar ni tysk mat? Är Berlin en bra matstad?

”Jag vill börja på fotboll!”

Där kom det. Min femåring vill ha ett lag. Han vill passa, dribbla, göra mål ”på riktigt!”.

Jag har ju sett att intresset finns, att han till och med verkar vara rätt bra på att joxa med bollen, tycker att det är roligt – men hittills har det räckt med att ta med honom till Boxi, lägga upp några skor som mål och låtit honom skjuta lite. Men nu räcker inte det längre.

Oj oj.

Betyder det här att vi också ska sugas in i den überseriösa fotbollsvärlden här i Tyskland? Att sätta ungarna i fotbollsskola här är ingen lek, nämligen. Det är fullt ös från början med träning flera gånger i veckan och matcher på helgerna. I många klubbar delas även de små barnen in i grupper efter hur bra (eller dåliga) de är. Min femåring är tydligen snudd på för gammal för att sätta igång. Om han ska ha en chans att bli något, vill säga. En världsmästare, till exempel.

En kompis till mig berättade att hon hade letat efter en mindre seriös klubb till sin son som ”mest tyckte att det var kul, han har aldrig velat bli något proffs”. Det fanns inte. Det var allt eller inget som gällde. Träning jämt med matcher varje helg eller tschüss.

Mein Gott.

Så ni förstår. Även om jag såklart glatt vill svara ”javisst, vi testar”, så blir mitt leende en smula ansträngt. Tänk om han tycker att det är superkul? Har talang? Kommer livet då att bestå av ett evigt skjutsande till träningar, att stå och huttra vid sidan av olika fotbollsplaner i Berlins utkanter och helger uppbokade för matcher i månader framöver?

Jag är rädd.

Jag var i Sverige en kortis tidigare i veckan, och som alltid slogs jag av hur kontantlöst det är där. Kontantlöst och hightech. Efter några år i Tyskland, som jämfört med Sverige verkligen ligger efter när det gäller internetbaserade lösningar på praktiska saker, så känns en tripp till Stockholm lite som att åka till framtiden.

Betala femman till den allmänna toaletten genom att skicka ett sms! Wow ju. Eller den där Swish-tjänsten som alla använder nuförtiden – att något sådant skulle finnas här i Deutschland känns väldigt långt borta. Här är verkligen cash fortfarande king och långt ifrån alla har smarta telefoner (jag har förresten skrivit tidigare om hur viktigt det är att ha kontanter på sig här i Berlin).

Det här beror förstås på massor av saker. Att det är ett större land, att det verkar finnas en viss misstro mot banker, att det krävs en relativt hög lön för att överhuvudtaget få ha ett Visa eller Mastercard, en djupt rotad byråkratikultur där stämplar på papper är det enda som känns giltigt etc, etc.

Och så finns det, vad jag tycker mig se i alla fall, ytterligare en anledning till varför det inte satsas på ett kontantlöst samhälle här. Ett argument jag ofta mötts av när jag vurmat för hur smidigt det funkar i Sverige: Att det känns viktigt att ha möjligheten att inte lämna några digitala spår efter sig. Att inte kunna övervakas.

Och det kan man ju, sett till historien, verkligen förstå.

Så nästa gång ni svär över hur jobbigt det är att behöva gå till en bankomat i Berlin när pengarna i plånboken börjar sina, passa på att också skänka en tacksam tanke över att vi i Sverige fått leva i fred och frihet så pass länge att vi slipper associera en dragning med kortet till misstänksamhet och förföljelse.

Det tar tid att läka en folksjäl.

(Ps. Den 9 november är det 25 år sedan muren föll. Här kan ni läsa mer om alla de evenemang som arrangeras här i Berlin i samband med jubileet.)

(Ps 2. En annan tanke som slog mig är hur ofantligt sorgligt det är att alla dessa människor som ber om pengar på gatorna i Sverige är tvingade att göra det i ett av världens mest kontantlösa länder. Ett kontantlöst sätt att hjälpa dem på är till exempel att swisha över en summa till den här föreningen.)

1. Kontrasterna. Att det gamla och nya, tjusiga och lunsiga, ljusa och mörka, gulliga och tuffa möts överallt här. Klasch bara!

2. Att det väldigt sällan snackas om vad man jobbar med i Berlin. I möten med nya människor kommer det nästan aldrig upp, konstigt nog. Var man bor är också rätt ointressant.

3. Att jag vågar här och inte låter mig stoppas av tankar som  ”inte ska väl jag”  eller ”det kommer aldrig att gå”.

4. Att jag inte lägger en massa energi på hur jag ser ut. Jag klär upp mig när jag har lust att känna mig snygg, aldrig för att det skulle kännas jobbigt att inte vara piffig.

5. Att en stor stark, som dessutom är svingod, kostar max 3 euro. Överhuvudtaget att det är så billigt att äta och dricka ute här. Livskvalité!

Vad älskar ni med Berlin? Berätta!

I dag har jag modellat för en street style-grej som ska publiceras i en modetidning framöver. Visst serru. En annan har ju en så fantastiskt snygg och cool stil att den bara måste visas upp.

HAHAHAHA!

Me stylish? Nein. Jag har alltså inte shoppat ordentligt på hundra år. Trender hoppar jag på cirka tre säsonger senare än alla andra och även om jag tycker att det är kul med kläder är det inget jag prioriterar direkt, till vardags sådär. Jag brukar snarare satsa på en outfit och sedan har jag den. Typ varje dag. Tills kläderna går sönder. Och inte har det blivit bättre sedan jag flyttade till Friedrichshain där det räcker med att ha borstat håret för att, i jämförelse med alla andra, känna sig uppiffad.

Men hey, jag är inte den som säger nej till nya erfarenheter så det var bara att gräva djupt i garderoben och försöka få till något som kunde duga. Efter att ha provat ungefär allt jag äger gav jag upp och drog på mig mina vanliga gamla favoriter. Kanske inte den mest uppdaterade stilen i stan, men ändock en stil. Nämligen MIN. Ha!

Vi var i Neukölln, på en snyggt klottrig gammal bro. Tanken var först att vi skulle vara på Tempelhof, ni vet den där flygplatsen som Hitler tänkte skulle bli världens modernaste och största, men det regnade lite för mycket för det. Bortsett från nazistvibbarna är förresten fältet framför flygplatsen ett superhärligt ställe som tydligen ska ha livat till sig ordentligt under helgerna på sistone. Någon sa att det nästan är lite som Mauerpark där nu, fast mindre kommers. Måste kollas upp.

Nä, nu ska den här modellen ta sitt mejkade ansikte och gå och jobba lite på Silo, bästa cofficet i stan. Under sminket döljer sig nämligen en schleten småbarnsmorsa som behöver mycket starkt kaffe.

Glad fredag på er!

För inte så länge sedan var Berlin en delad stad. Brutalt sönderskuren mellan två länder och två politiska system där förutsättningarna för invånarna var extremt olika beroende på vilken sida av muren de befann sig.

Det är, trots att jag bott här i sex år nu, fortfarande väldigt svårt att begripa.

Att familjer över en natt blev separerade och skulle fortsätta vara det i över 28 år.  Att den i dag så livliga Mauerpark var en livsfarlig ödezon mellan den inre och yttre muren, att gatan jag bor på tillhörde en diktatur som fängslade och torterade de som protesterade. Att det gick en mur genom hela staden.

Jag vet att det är så, men jag fattar det inte. Och ännu konstigare blir det när jag tänker på att det bara är 25 år sedan.

9 november 1989. Då föll muren.

Det finns så mycket att berätta om muren och dess konsekvenser. Så mycket historia som den som är här bör lära sig mer om. I alla fall om man, på riktigt, vill förstå Berlin. Den här staden är så mycket mer än de eviga festerna, en skön stämning och kul pop up-evenemang – det är en berättelse om en av vår tids mest avgörande politiska händelser. En berättelse som fortfarande pågår genom alla de människor  som lever här och som var med när allt det här hände, som är barn till de som trakasserades av Stasi – eller till de som arbetade för Stasi eller för partiet. Som levde invid muren, som formades av den tiden, som har den inom sig.

Det som hänt här har allt att göra med varför Berlin är den stad den är i dag.

Ett fantastiskt bra sätt att lära sig mer är ta en guidad cykeltur längs med muren. Berlin on Bike anordnar riktigt bra sådana, jag var med på en som gick från Prenzlauer Berg, längs med Bernauer Strasse, Mauerpark och upp till Bösebrücke som var den första gränsövergången som öppnades den där kvällen. Guiden Sascha, som själv är uppvuxen i den västra delen av Berlin, var helt fenomenal (han berättade bland annat om hur han som tonåring åkte över till Öst för att köpa sprit, de kollade aldrig ålder där och det var löjligt billigt för wessies).

Vid minnesplatsen vid Bernauer Strasse står en bit av både den yttre och inre muren kvar, och den så oerhört sorgliga och skrämmande ytan mittemellan. Där finns också ett informationscenter som verkligen är värt ett besök.

Det gamla DDR-fängelset i Hohenschönhausen lämnar ingen oberörd. Fruktansvärda berättelser, berättade av före detta fångar (som blir trakasserade av sina gamla fångvaktare titt som tätt än i dag). Blir fortfarande tårögd när jag tänker på vad jag hörde och såg där.

På Stasimuseet i Lichtenberg kan du lära dig mer om hur Stasis galna övervakningssystem fungerade i praktiken. Skrämmande effektivt, för att vara på den tiden. I dag hade samma system varit hur lätt som helst att bygga upp, med Facebook och allt. Tänkvärt.

Läs mer på den här sidan om alla jubileumsevenemang här under hösten – och kom hit.

Jag har aldrig ätit så mycket glass som under min tid här i Berlin. Det går liksom inte att undvika, det finns verkligen glasställen överallt här (vi passerar fyra stycken på väg hem från förskolan). Och det är inte så noga när glassen äts heller – medan svenska barn är hemma och kollar på Bolibompa i väntan på att varm middagsmat ska ställas fram på bordet sitter ungarna här i Berlin på en uteservering och moffar i sig zwei kugeln mit smartiesstreussel,två kulor med smartiesgodisar som strössel.

Alltså, jag vet inte hur det är med barn i er närhet, men om mina sätter i sig två kulor glass precis innan maten kommer de garanterat inte att äta en enda tugga av sin middag. Samt att sockerchocken ger mig två tornados som med uppspärrade ögon hellre gör kullerbyttor än ligger och kramas till en saga. Dessutom är jag uppfostrad med att man ska jobba upp sin hunger vid den här tiden, inte döva den med socker?

Jag skulle tippa på att den avspända inställningen till glassätande vid middagstid här beror på att många tyska familjer inte äter varm mat på kvällen, utan bara några matiga smörgåsar. Middagen är liksom inte så helig här som jag upplever att den är i Sverige. Och plats för en macka kan väl ungarna ha även efter några kulor glass?

Vi äter som sagt rätt mycket glass vi också, att hålla på med någon sockeravhållsamhet för småbarnen á la Sverige är nästintill omöjligt i ett land där många barns mellanmål inte sällan består av en påse godis, men några kulor precis innan maten blir det aldrig tal om. Någon måtta får det vara på integrationen.

Bästa glassbarerna i Friedrichshain? Favoriten just nu heter Süsse Sünde och ligger Niederbarnimstrasse. Deras ananas-kokosglass är to die for.

Obs! Till tyskarnas försvar måste jag ändå säga att de tyska barn, och vuxna, vi känner har ett bra mycket mindre stigmatiserat förhållande till sötsaker än vad vi har. Det här med lördagsgodis, alltså – jag undrar verkligen hur mycket gott det gör? Men mer om det i ett annat inlägg.

Det kryllar av parkeringsvakter i vårt område här i Friedrichshain just nu. Alltså, verkligen kryllar. Under den tio minuter långa promenaden mellan hemmet och förskolan i dag såg jag inte mindre sju män, med texten Ordnungsamt på ryggen, som gick runt och satte böter på bilar.

Det här beror troligen på att det nyligen börjat kosta att parkera här. Jag antar att de satsar extra mycket på p-vakter då, i något slags uppfostrande syfte. Att det inte är gratis längre är en bra sak för oss som bor här eftersom det är betydligt  lättare att hitta parkeringsplatser nu, men mindre bra förstås för alla som åker hit för att njuta av Friedrichshain en stund. Inte för att det är så himla svindyrt att parkera, men ändå. Det är ju en typisk tråkig utgift. Lite samma känsla som när man köper tamponger, kisslakan och typ böcker om redovisning inför deklarationen.

Å andra sidan är parkeringsböter i den här staden sällan är något att hänga så särskilt mycket läpp över.  Ofta är summan till och med mindre än vad det skulle kostat att betala några timmars parkering – runt 7 euro ungefär. Det är ju nästan som att uppmuntra till fusk ju! Det kanske anses vara så jobbigt att behöva logga in på sin internetbank för att skicka iväg de där eurosarna att det liksom är straff nog? Kanske.

Vad vår boendeparkering kostar? Lite drygt 20 euro för två år. Sjukt billigt för att slippa leta parkeringsplats i en halvtimme varje gång jag kommer hem med bilen ändå, tycker ni inte?

Och så lite bila i Berlin-info: Väldigt många områden här, och särskilt de lite, lite längre ut, är fortfarande gratis att parkera i – så för er som kommer hit med bilen är det här en bra stad att stanna i. Tänk bara på att alla som vill köra runt i Berlins innerstad måste ha en Umweltsplakette, alltså en liten skylt som visar att bilen inte skitar ner luften för mycket.

Det känns fint att vara tillbaka på favoritkafét Silo här i Friedrichshain. Här jobbar jag, sida vid sida med ett helt gäng start up-människor som sitter och knackar nya appar och sånt, kallar varandra för ”dude” och ”man” (de flesta verkar vara amerikaner just här) och lite allmänt sådär verkar känna att de har framtiden för sig. Det är mycket high fives och YEAH!, om man säger så.

Well, you never know!

Visste du förresten att det bildas ett nytt start up-företag var tjugonde minut här i Berlin? Låga kostnader är ett av skälen till varför. Läs mer om det här.

Nä, men vad säger ni? Ska vi ta och kicka igång den här Berlinbloggen igen? Sätta på en skiva Bowie, ta ett plan tillbaka till drömmarnas stad (ja, jag menar Berlin) och eh… göra Friedrichshain osäkert igen? Jajemen!

I morgon byter jag flipsflopsen mot stadsskorna. Det ska bli härligt. Även om jag förstås känner mig en aning skeptisk till den berlinska stillastående augustihettan i kombination med överfulla badplatser – skolloven pågår dessutom fram till september i år (fast de arma barnen fick ledigt så sent som i måndags).

Men efter soliga dagar kommer ljumma kvällar och de planerar jag att tillbringa på sköna uteserveringar med en Alsterwasser i handen. Berlin är himla bra på uteserveringar, kanske världsbäst, och aaah vad jag älskar öl- och läskblandningar (ge mig för helvete inte en enda sån där IPA till. Urk)!

Vad har hänt i gamla Berran sedan sist, då? Det har ju vunnits ett fotbolls-VM förstås, då var det tydligen ett party som heter duga. Nyårsafton släng dig i väggen, typ. Och så har varit kissfiasko på nya übertrendiga hotellet 25hours vid Zoo. Det visade sig att hotelltoaletternas glasväggar inte var så reflekterande som de skulle vara, och gästerna kissade inför publik. Visserligen på tionde våningen – men ändå. Hoppsan. Nu sitter jalousier uppe, så no worries om du har ett rum som väntar på dig där.

Sedan vet jag inte så mycket mer, ärligt talat. Jag har en ovanligt ouppkopplad semester bakom mig. Living in the now och allt det där. Lyxigt i några veckor, men nu får det banne mig RÄCKA!

Hörs snart igen!