Jag har varit ute och åkt S-bahn i dag. Det händer då och då, såklart, men inte alls så ofta som man kan tro. Det beror framför allt på att jag jobbar hemifrån men också mycket på att Berlin är så jäkla stort och stadsdelarna i sig fungerar som egna små städer. Jag har allt jag behöver i Friedrichahain och åker bara till exempelvis Schöneberg när jag antingen ska träffa någon eller göra något speciellt som finns där. Ett happening, en utställning, en restaurang etc.

Vad jag vill säga med det här är att jag, trots att jag bor i en av Europas mest pulserande och största städer, lever ett slags småstadsliv. Där vi ofta känner de vi går förbi på gatan, de som driver de små butikerna häromkring eller möter i parken (vi hade förresten en liten spontanfest häromkvällen där både grannar och butiksägare i närheten dök upp. Blev helt lycklig av det!).

En bra kombo, tycker jag. Att bo i en metropol med allt vad det innebär och samtidigt ha en vardag som puttrar på som i värsta småstadsidyllen.

Det snackas ju ofta om att Berlin är en kreativ stad. Full av experimentlusta, lekfull energi och, inte minst, mer eller mindre professionella konstnärer. Och allt det där stämmer. Hyrorna må öka i en rasande fart, men än så länge kryllar den här stan av folk som vågar prova sina idéer – och visa upp dem. Om inte på ett galleri eller en scen så på sina balkonger, på trottoarerna, marknaderna, husväggarna, klubbarna, kaféerna, nätet…

Vissa saker är hur konstiga som helst, andra helt fantastiska. Men det är inte kvaliteten på alstren som är det viktiga i sammanhanget, det är att så många gör det de drömmer om. Den tillåtande atmosfären. Att det inte är så sablans prestationsinriktat här.

Att leva mitt i allt det här är verkligen en ynnest, och jag tror faktiskt att det har gjort mig mer modig. Jag har flera stora och spännande projekt på gång just nu och även om jag självklart hoppas att de ska bli supersuccéer allihop så är det verkligen inte hela världen om det inte blir så. Det viktiga är att jag gör, att jag provar. Att jag inte stannar vid att bara drömma. Att jag vågar vara den jag är, fullt ut.

Några lugna demonstrationståg, ett par plakat och någon som talar i en park – glöm det. Här i Berlin är det fullt ös medvetslös under första maj som gäller. Å ena sidan bråk och kravaller, hundratals poliser i full skyddutrustning, glassplitter och brinnande bilar – å andra fest och musik, massor av kul happenings och glada människor.

Vill du se Berlins majfest med egna ögon – sikta på Oranienplatz i Kreuzberg i morgon. Var beredd på extremt mycket folk och akta dig om det ser ut att kunna bli våldsamt.

De vackra dagarna fortsätter och det gäller att passa på att njuta har jag hört, det ska bli kallare till helgen (så ta med en extra tröja alla ni som ska hit i helgen! Ni är några stycken, verkar det som – det är fullbokat på nästan alla hotell rapporterade en bekant i Sverige).

Den här veckan är min superjobbpartner, fotografen Hanna Skoog, i stan. Det firade vi i går med att smida planer ihop på vårt favoritkafé här i kvarteret, Silo.

Det är förresten ett av få riktigt poppis kaféer där det fortfarande är helt okej att fälla upp sin dator, många ställen har slutat att erbjuda wlan och vissa har till och med infört laptopförbud. Så kan det bli i en stad som kryllar av start ups, frilansare, författare in the making och allmänna laptopnomader.

Hur som helst, när kaffet var urdrucket tog vi en cykeltur till Hackescher Markt, åt lunch och drack världens godaste juicer på Spreegold,

Och provade några nya glasögon på Coblens Augenoptik. Mycket snyggt där!

Och sedan hem igen för mer jobb framför datorerna. En helt vanlig dag, helt enkelt. Fast extra fin eftersom Hanna var med förstås.

Och yes, det är hon som tagit bilderna (förutom min mobilbild från Silo. Ja, jag har två mobiler. Båda är dock kassa, fast på olika sätt).

Har jag redan berättat om hur otroligt skönt det är att vara tillbaka i Berlin efter veckorna i Sverige? Ja? Äsch, jag berättar igen: DET ÄR SÅ DJÄVULUSISKT SKÖNT!

Jag ska säga som det är. Sverigetiden var lite av ett test. Ett Stockholmstest för att se om ”åh, det är ju här vi ska bo!”- känslan skulle komma.

Det gjorde den inte.

Däremot var jag evinnerligt stressad. Nästan hela tiden. Visst, det beror ju såklart mycket på att allt blir så komprimerat när vi bara har en kort period på oss. Extra många att träffa, extra mycket att organisera, extra mycket åkande hit och dit. Men ändå. Vi har många människor att ta hänsyn till i Stockholm, många att hinna med, många relationer att vårda. Som vi vill vårda.

Det blir helt enkelt mer av allt i Stockholm. Plus att jag tycker att det känns som att tempot där generellt sett är bra mycket mer uppsnurrat än det i Berlin. Det verkar som om alla vill hinna med så mycket! Prestera på jobbet, bo flott, vara snygga, träna flera gånger i veckan, äta rätt, shoppa rätt. Och dessutom hinna vara bra vänner, partners och föräldrar. Herregud, jag blir trött bara jag tänker på det.

Och vet ni vad, det där snurret är inte jag så intresserad av. Inte just nu i alla fall, kanske aldrig.

Så, min slutsats: Jag älskar Stockholm, min vackra, vackra hemstad. Min förstastad, staden där jag blev vuxen. Men vi fungerar inte särskilt bra ihop. Har nog aldrig gjort, faktiskt. Kanske var det därför jag föll så pladask för Berlin?

Lugna, sköna Berlin. Här mår jag bra.

Jag kunde inte låta bli att stanna till på Boxhagener Platz efter att ha lämnat barnen på förskolan i morse. Skulle bara lukta lite. Hela lekplatsen är inramad av nyutslagna syrener i olika färger.
Det är doften av en sommar som precis ska börja, av tiden då Boxi  och uteserveringarna blir vårt vardagsrum. Av fågelkvitter, solvarm hud och lyckorus i magen. Med syrenerna kommer folkfesterna, utomhuskonserterna och ljumma cykelturer längs med Karl-Marx-Allee. Nu börjar den bästa Berlintiden!

Jag har sagt det förr, och jag kommer att säga det igen, och igen. Berlin är världens bästa vårstad.

Känslan av att kliva ut från planet igår eftermiddag och mötas av skolavslutningsdoft och ljummen temperatur – aaaah!

Det är ju sommar i Berlin! Träden är gröna, syrenerna blommar och jag är så lycklig över att vara tillbaka att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så fruktansvärt skönt.

Inte minst är det skönt eftersom den här familjen är ett ganska ledbrutet gäng just nu. Stockholmsveckorna tog verkligen knäcken på oss. Äkta hälften, som jag alltså skulle ha varit i Kuala Lumpur med just nu,  är mer infekterad än någonsin och jag har dragit på mig någon slags ögonhistoria som får mig att se värre ut än Rocky precis efter en match. Så i dag har vi mest ägnat åt oss att fixa mediciner och sånt.

Men skit samma, vi är ju HEMMA! Och en vända till Boxi har vi ändå hunnit med, plus en lunch på Lemon leaf som är en av mina favoritasiater här i området.

Och, kanske bäst av allt. Jag har fått dricka en sån här:

Hefeweizen kan vara det bästa i dryckesväg jag vet. Det och rabarbersaft.

Kort bara innan påskmiddagen: I Tyskland eldas det under påskhelgen för att välkomna våren istället för på Valborg. Anamma seden och kolla på eld ikväll vetja!

Här har Berliner Morgenpost gjort en lista på var de bästa finns.

Glad påsk!

Nä hörrni, nu börjar jag att längta hem till Berlin. Till Boxi och marknaden där om lördagarna. Till gräsmattedagar i Treptower Park, till shishadoften längs med Simon-Dach-Strasse, till de färgglada fasaderna. Till klottret och alla oputsade ytor. Kullerstenarna – trots att de får min cykel att skaka sönder. Till det livliga, oförutsägbara, till folklivet, festerna och den där atmosfären som får mig att känna att ingenting är omöjligt. Att livet är en lek.

Kort sagt. Till våren i Berlin.

Och inte blir det bättre av att jag tittar på den här filmen. Som alltså utspelar sig precis i mina hoods i Friedrichshain. Visst har vi det fint?

Lagom till att träden började slå ut på allvar hemma i Friedrichshain packade jag ihop familjen och drog till Stockholm. Vi har bytt vår lägenhet i Berlin i några veckor för att låtsas leva som vilken Stockholmsfamilj som helst. Det känns väldigt spännande och jag ska verkligen passa på att göra sådant jag aldrig gör i min Berlinvardag. Till exempel:

– Fredagsmysa. Alltså äta tacos och se på tv tillsammans. Något annat också? Fyll gärna i. Jag har aldrig ägnat mig åt fredagsmys med mina barn förut. Inte enligt det svenska konceptet i alla fall.

– Shoppa. Det finns såklart massor av fina butiker i Berlin, men på det stora hela är det ingen shoppingstad. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför  – förmodligen beror på det på en kombination av att
1. Berlin är en utspridd stad och många av de riktigt bra butikerna ligger en timmes resväg från varandra.
2. det är inte lika lätt att hitta snygga kläder där. I alla fall om du inte vet vart du ska gå.
3. Du blir inte särskilt shoppinginspirerad när folk omkring dig ser ut lite hur som helst och som de vill. Strunt samma om man har förrförraförra säsongen på sig då liksom.

– Gå mot röd gubbe. Det är ingen som gör det i Berlin. Rätt ska vara rätt och regler ska följas etc. Och jag gör som alla andra. Och här i Sverige känner jag mig som ett fån när jag av gammal vana är den enda som står kvar och väntar på att det ska slå om.

– Äta lösgodis. Alltså, jag har inte tänkt på det förut men mein Gott vad mycket godis det är i butikerna här. Överallt! Gigantiska väggar med lösgodis i megasize och tre för två chokladkakor i vartenda hörn! Jag som brukar klaga på att tyskarna ger sina barn gummibärchen som mellis på lekplatsen – nu när jag är här börjar jag snarare fundera på vad vår lördagsgodistradition egentligen gjort med oss? Vi är ju helt sötsakshysteriska i Sverige. Godisknarkare! Och jag, ähum, hakar såklart på när jag är hemma. Man måste ju passa på. Eller nåt.

–  Betala med kort. Vi har varit här i fyra dagar nu och jag har fortfarande inte använt kontanter en enda gång. Det skulle aldrig hända i Berlin, där är det cash eller så kallade EC kort som gäller. 1-0 till Sverige.

– Känna mig uttittad medan jag betalar med kortet. Jag har visst vant mig vid att tyska expediter duckar och intar någon slags skyddsposition alternativt vänder sig med ryggen helt mot mig när jag knappar in min kod – för att alltså visa att de ABSOLUT INTE har för avsikt att se vad jag har för pinkod. Tyskar är generellt sett misstänksamma typer och jäkligt känsliga för övervakning (begripligt nog). Här i Sverige verkar ingen ha en tanke på att ens titta bort det minsta när jag kodar mig.

– Kolla på tv utan att kvida av frustration över att allt är dubbat. Jag har snart bott i Berlin i sex år, ändå kan jag inte vänja mig. Dubbning gör alla film och tv-upplevelser hundra gånger sämre. Punkt. Sverigebor hemma i tv-soffan: Var tacksamma över originalspråk och undertexter. Det är en lyx som icke ska tas för given!

– Längta hem till lugnet och spontaniteten i Berlin. Stockholm är underbart på massor av sätt, men jäklar vad det planeras här. Fulltecknade kalendrar och dagar utan utrymme för spontanhäng. I Berlin kör vi lite mer på volley. Åtminstone där jag bor. Vi ringer varandra när andan faller på för att kolla om vi ska ses samma dag. Det funkar det med.