Brasklappen

Jag vet att många svenskar sitter i samma sits som jag, förvisade från sin vanliga arbetsplats på obestämd tid. Och även om det är en situation som väcker tankar och kan öppna perspektiv – antagligen fler tankar och fler perspektiv desto längre detta pågår – så vill jag vara väldigt tydlig med det här: det är inte synd om oss. Det finns så väldigt många som har det värre. Nästan alla, faktiskt. Jag tänker till exempel på:

• de som är sjuka
• deras anhöriga
• vårdpersonalen, som med risk för att själva bli smittade, sliter som jag vet inte vad
• andra som måste fortsätta jobba, för samhället funkar inte annars
• människor på myndigheter och i politiken som måste fatta väldigt svåra beslut på ett underlag som hela tiden förändras
• gamla människor som nu blir sittande ensamma
• människor som blir varslade
• småföretagare där avbokningarna rasar in
• gig-jobbare som borde gå i karantän men som då förlorar all inkomst
• människor som isoleras tillsammans med någon som inte vill dem väl, en partner eller förälder som misshandlar till exempel

Och så ömmar jag faktiskt särskilt för de som ska ta studenten i år. Ja, det är bara några fester och så vidare men det är också så det symboliska i att stå där på höjden av sin ungdom, då livet och världen ska öppna sig – och så sker det motsatta. Silvia Avallone skrev vackert om det i DN härom dagen.

Så ja. Att sitta för sig själv kan ge nya perspektiv. Men det betyder inte att jag helt har förlorat Perspektivet.