Coronan i var mans mun

Coronan har verkligen en förmåga att helt ta över. Jag skulle säga att den har dominerat alla samtal jag haft i cirka två veckor nu. I går pratade min syster och jag länge och väl om den svenska strategin för testning för viruset – vi är lätt frågande – trots att ingen av oss har ens två minuters utbildning i smittskydd.

Obesvärat slänger sig alla med coronalingot, pratar om droppsmitta, flockimmunitet och social distansering. Och hur är det egentligen med de intygen alla fransmän måste fylla i innan de får lämna huset, eller med Sydkoreas digitala spårning av smittade, vore det nåt för oss? Information saknas sannerligen inte men om jag bara utgår från mig själv så bör man vara lite skeptisk till slutsatser man läser på Facebook och på Twitter.

Men bland dessa tussar av information som flyger omkring och som vi snappar åt oss, finns också lite bildning för den som vill. Jag har till exempel lärt mig begreppet triage, alltså hur vården bedömer och prioriterar patienter. Nytt ord för mig.

Och när toapapperpaniken var som störst (visst har den väl lagt sig?) lärde jag mig skillnaden mellan toa- och hushållspapper: det förra är gjort just för att lösas upp i vatten, det senare suger åt sig vatten och sväller. Så använd för guds skull inte hushållspapper där bak, det kan sätta igen rören och det vill man ju verkligen inte vara med om just nu.

Om ett år, när det här förhoppningsvis är historia, hoppas jag aldrig nånsin behöva prata om social distansering igen. Men det där med hushållspappret, det tar jag med mig.