Långfredag hela veckan

Överallt omkring mig ställs påskplaner in, förstås. Även om jag i sociala medier ser många gorma om motsatsen så tror jag att de flesta kommer att ta myndigheternas uppmaning på allvar och inte resa någonstans i påsk. Ju fler rapporter man hör från sjukvården här i Stockholm, desto lägre pris framstår en inställd fjällresa som.

Apropå påsken så börjar det kännas som att jag lever ett långfredag hela veckan-liv. Fast säg en långfredag på 70-talet. Allt är inte stängt men det känns lite förbjudet att slinka in på Ica. Inga fester, inga sammankomster. Jag får till och med impulsen att tala med dämpad röst.

I helgen tog jag en promenad med en vän. Vi gick samma runda även för två veckor sen och konstaterade då att vi och alla omkring oss verkligen bara talade om coronan. Så var det fortfarande. Vi tog en kaffe på servering på ett torg där borden stod glest; bordsbeställning förstås och sen fick en gå in och betala.

På kvällen åt min bror middag hos mig – han hämtade upp den på en krog nära där jag bor. Man fick inte ens gå in i lokalen utan hela transaktionen skedde genom ett fönster. Jo, vi pratade också mest om coronan. Hur det ska bli sen. Vad finns kvar, vad är borta.

Så förflöt helgen. Jag lagade ännu ett av Lotta Lundgrens karantänrecept och förvånades över hur gott det blev. Tack igen, Lotta.

Jag försökte ransonera min närvaro på twitter eftersom jag blir så deppig av den skärande tonen där. Istället lade jag tid på Lydia Sandgrens debut, som jag ju köpte i fredags, och kan konstatera att den definitivt kommer att ta slut innan det här är över, den är väldigt bra. Undrar om jag kommer att minnas den som coronaboken? Precis som att även dåliga relationer kan ha ett bra soundtrack.

Bilden: några coronasäkrade typer vi stötte på under lördagens promenad.