Mitt fattiga inre liv

Jomen det är en bättre dag i dag. Inte minst för att jag kunde ta en längre promenad i det ljuvliga vårvädret. Mycket folk ute i rörelse – men de höll faktiskt lite avstånd. Ett gäng yogade i en park jag passerade, med säkerhetsavstånd mellan mattorna.

Men det inre livet är märkligt stillastående, jag tror att beror på bristen på kontakt med andra människor. Jag ska inte säga att jag direkt romantiserade idén om karantän men jag trodde att det kanske skulle hända nåt lite intressant på insidan. Att all tid för mig själv skulle ge utrymme för introspektion, med möjlighet till nya insikter.

Eh nej, det har inte hänt. Letargi är väl en bättre beskrivning av mitt tillstånd.

Däremot har jag ägnat mig åt en del… extrospektion? Förutom det uppenbara, som att mina fönster borde putsas, har jag liksom fått syn på mitt hem på ett nytt sätt. Jag flyttade in här 2011, ställde väl i ordning som jag ville ha det – och så har det fått vara. En ny tapet, det är allt. Jag är ärligt talat inte särskilt intresserad av inredning men nu SER jag min soffa. Den är ju rätt sliten? Läsfåtöljen också. Det är ju en massa plugg i tapeten i sovrummet?

När det här är över kan det bli mitt bidrag till att få hjulen att snurra igen: lite nya möbler. Det gör antagligen större nytta för fler än en noggrann utvärdering av mitt inre liv.