Overklig vardag

Vardag och ny vecka på hemmakontoret (bild från morgonmötet ovan). Noterar att val jag gjorde utan att tänka efter har blivit permanenta lösningar, som var jag sitter och jobbar. Vore förstås bra att sitta vid ett eluttag men nu blev det så här och jag har fått in vanan att ladda datorn på köksbänken vid varje paus. Jag sa ju att jag är ett vanedjur.

Matvanorna har jag ännu inte fått fason på. Är genuint ointresserad av matlagning och måste anstränga mig för att få till ett lagat mål mat åtminstone varannan dag. På twitter tipsar Lotta Lundgren om karantänmat, i går gjorde jag den här soppan och den blev jättegod. Tack Lotta!

Helg eller vardag spelar ingen roll för debatten, den rullar på. De största syndabockarna var länge 70+-arna som vägrade gå in men nu har nog kategorin ”stockholmare som åker till fjällen” gått om. Jag kan inte säga att jag förstår någon av grupperna fullt ut men tror a) att det helt enkelt tar tid för insikten att sjunka in hos en del och b) att skälla dem för idioter är inte det mest verkningsfulla sättet för att få dem att ändra beteende.

En del tycks också mena att den största syndabocken är Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten – men jag tror det är fler som snarare ser honom i hjälterollen.

Helt självklara hjältar är förstås de som arbetar inom vården. Jag tänker också mycket på all kassapersonal – hur många människor träffar inte de varje dag på lite för kort avstånd? Och helt oskyddade sitter de också.

Offren är tyvärr också rätt uppenbara. 13 000 varsel bara den senaste veckan, relaterat till pandemin. De som blir sjuka och behöver vård. De som dör.

Att det här blir vardag är inte normalt.