Grodan i grytan

Det är bara gradvis man kan ta in vad som händer nu. När vi blev hemskickade från jobbet för 1,5 vecka sen tänkte jag ”jaja, en kanske två veckor” men nu inser jag – det kan bli två månader eller tre. Eller så blir det inte alls så lång tid.

Ingen kan ge besked eftersom ingen vet. Och det som verkar sannolikt i dag kan vara helt av banan i morgon.

Själv insåg jag vid nån presskonferens jag tror det var i torsdags – det är inte så lätt att hålla i sär dem eller hålla koll på kronologin – att jag nog inte kan åka hem till mamma i Norrbotten i påsk. De avrådde från resor även inom landet och det är ju bara att inse att Stockholm är en pesthärd just nu. Det handlar inte bara om jag inte vill riskera smitta min 76-åriga mamma, jag vill heller inte smitta ner resten av Boden (i fredags hade Norrbotten 17 bekräftade fall av coronasmittade).

Ingen norrbottnisk vårvinter för mig i år, ingen omsorgstankning hos mamma.

Jo, jag grät en skvätt på kvällen.

Men till det bidrog också att kvällshimlen var så där ilande blå som den bara är några veckor i mars, april och Venus lyste superstarkt och jag insåg att våren faktiskt är på väg, trots allt.

Sen blir det sommar – jag fyller 50 tidigt i juni. Ska jag planera nåt firande då (självklart ska jag fira, frågan är när!)? Semestern kommer sen; boka resor känns ju rätt osäkert.

Jag tror inte på att tillvaron, eller nån gud, ger oss läxor men nog är detta en övning i kontrollförlust.

Några som inte fått vänja sig gradvis är deltagarna i tyska Big brother. De låstes in den 6 februari och fick inte veta något om vad som pågick i världen förrän den 17 mars, då man samlade dem och berättade om viruset. Att länder i Europa stängt sina gränser, att USA inte släppte in europeer, att universitet och kyrkor, krogar och barer stängt, att folksamlingar var förbjudna… Sånt som har kommit gradvis fick de veta i ett slag. Jag skulle inte ha trott på det.

PS. Rubriken – jag behöver inte förklara va? Alla har väl hört den där liknelsen tusen gånger?