Lämnade ön

Jag har verkligen blivit dagvill, den ena dagen är så förtvivlat den andra lik. Inte blir det lättare av att det går mot långhelg, det vill säga är kort vecka.

Men i dag hände ändå nåt att hänga upp minnet på – jag var och klippte mig! Inte bara fick jag sätta på mig något snäppet över reafyndsnivå, jag fick dessutom lämna Lilla Essingen och bege mig till Söder. Jag erkänner, jag åkte buss dit men det var inte rusningstrafik och den var rätt glest besatt. Sitter någon på ett säte är det ingen som sätter sig bredvid, man står hellre.

Så blev jag klippt av Karin. Och tonad. Jag medger att jag är tillräckligt fåfäng att jag är glad att jag hann fixa utväxten innan det eventuellt kommer strängare restriktioner.

Hos min frissa blir man erbjuden te, kaffe eller ett glas vin. Vanligtvis nöjer jag mig med te men nu bad jag om ett glas vitt. ”Alla tar vin nu”, sa Karin.

Hon har själv varit sjuk, sannolikt i covid-19, och som många i hennes situation som egenföretagare var det nu bara att försöka komma i kapp en månads tappat jobb. Men det var inte många som bokat av. Vi pratade mycket corona förstås, men inte bara. Det börjar uppstå små luckor för annat.

Sen promenerade jag hem och såväl ljus som temperatur skvallrade om full vår. Det är knappt att jag märkt det.