Superstilla veckan

Ny vecka, stilla veckan. Mer stilla än någonsin. Trots stundande påskhelg, vanligtvis så sympatiskt lång, så flyter alla dagar ihop – det är ju långfredag hela tiden, som jag konstaterat tidigare.

Även om man räknar i mannaminne så är det här en unik situation. Till det bidrar det här utdragna skeendet – eller tillstånd, upplevelse, situation. För tidigare gemensamma trauman har varit just händelser, som Estonias förlisning, tsunamin, Backa-branden, terrorattacken på Drottninggatan; de slog ner i våra liv men var i sig genast över. Sen fick vi leva med konsekvenserna.

Det här bara pågår och pågår. Man vill komma till den punkt när vi kan skriva ”Våren 2020 drabbade Sverige och världen av en pandemi. Det första fallet i Sverige upptäcktes den 31 januari och den XXX var smittan under kontroll…” och då veta vad XXX står för, ha XXX bakom sig.

Det jag försöker förstå, märker jag, när jag lyssnar på de återkommande presskonferenserna, är i vilken fas vi befinner oss. Jag förstår att det inte går att säga, men det är det jag tittar efter när jag tittar på alla kurvor som cirkulerar. Det är snart två veckor sen man konstaterade att stormen dragit in över Stockholm – stämde det? Tilltar den än eller har den börjat bedarra? Drar den vidare till andra delar av landet? Omöjliga och frustrerande frågor.

Man vill verkligen bara veta när det här ska vara över. Inga jämförelser i övrigt men man börjar ju förstå grymheten i att inte tidsbestämma straff.

Mamma ringde i dag, mitt på dagen. Hon vet ju att jag jobbar hemma. ”Slå på ettan! Det är Reuter & Skoog, de är så roliga!”

Jag tycker SVT har visat prov på oväntad flexibilitet och klivit in för att underhålla efter förmåga men min mamma är tyvärr inte imponerad. ”Det är aldrig nåt bra, bara gammal skåpmat”, suckar hon.

Men ”Reuter & Skoog” gillar hon. Jag stod egentligen mitt i lunchbestyren men slog på ändå. Så kunde vi skratta tillsammans trots 100 mils avstånd.