Undantagsvardag

Vi har gått in i vecka fyra av hemmasittande men jag kan inte säga att det känns riktigt som vardag än. Tillvaron är fortfarande ett slags undantagstillstånd, jag tycker att man hela tiden ställs inför nya frågor och situationer.

Jag skulle ha klippt mig i veckan som gick men dagen före messade min frisör Karin och sa att hon varit sjuk, sannolikt covid-19, hade varit symtomfri i fem dagar och nästa dag skulle gå tillbaka till jobbet. Men ville jag ändå boka om? Det kändes lite som ett tillitstest. Fem dagar måste ju räcka, de säger ju två? Trots det så bokade jag om. Tackade mycket för omtanken. Hon förstod absolut så nu ska jag klippa mig på onsdag istället.

Jag har även hunnit ha terapi per telefon istället för på plats. Alltså med en riktig terapeut, inte babbel med en vän (vilket verkligen inte är det sämsta).

Tre symtomfria personer under 70 som vill ta ett glas tillsammans, det funkar väl? Ja, kom vi fram till, men inte på lokal, hur glest det än är på barerna.

Jag, som vanligtvis passerar Ica på väg hem från bussen så gott som varje dag för att köpa nån middagsmat, planerar nu mina inköp ordentligt. Försöker hålla mig till två handlingsvändor i veckan. Noterade för övrigt det nu fanns gott om pasta och toapapper men var rätt utplockat i bönhyllan. På Apoteket var febertermometrarna slut.

Och visst var det den här veckan det sjönk in: det kommer att vara så här ett bra tag. Visst handlar det om månader? Så jag antar att en vardag kommer men kan inte säga att jag ser fram emot det.