Soptunnan t o r

Helgen var småkrasslig men i går vaknade jag pigg och symtomfri. ”Hej!” ropade jag inom mig, men det var innan jag var över bäcken – i går kväll kom det tillbaka och precis som man hört så är det mysko symtom. Till exempel är mina läppar lätt domnade och tungan känns som efter att man har bränt den. Och så halsont, en lätt feber (tror jag, febertermometrarna är ju slut sen länge och ingenstans tycks det komma in nya, vad gör EU??) med iskalla fötter. Gudskelov inga problem med andningen.

Kanske har jag covid-19, kanske inte men man kan ju inte chansa. Så en lunch med en kär vän, som jag sett fram orimligt mycket fram emot, fick ställas in i dag och jag fortsätter sitta inne. Nu dag sju sen jag gick ut senast. Förutom en tur till soptunnan, som jag måste göra om i dag.

I helgen läste jag det här fina reportaget i Expressen, om covid-vården vid Karolinska sjukhuset. Gav mycket att tänka på men en sak som stannat hos mig är det personalen berättar om deras psykiska belastning, hur svårt det kan vara att dela det de går igenom med sina familjer. De anhöriga oroar sig, vilket blir något ytterligare att hantera, men kan aldrig förstå hur de har det under sina arbetsdagar. Man ska vara försiktig med krigsanalogin, tycker jag, men de jag hört resonera på samma sätt tidigare är folk som gjort FN-tjänst i krigshärdar. Hur det bara är andra som var där som på riktigt kan förstå. Jag hoppas verkligen att sjukvårdspersonalen får hjälp att processa det de är med om nu.

Annars är det väl sommaren jag går och oroar mig för. Jag ska erkänna att jag tidigare tagit för givet att vi kommer att kunna resa inom Sverige men det tycks inte alls säkert. Jag försöker ta fasta på vad Tegnell sa till DN: ”Det kan vara viktigare [än resans längd] hur man reser och hur man har det när man kommer fram”. En resa i bil till Västerbottensfjällen borde ju funka?