Split vision

Det är så mycket som pockar på vår uppmärksamhet just nu. Palme-mordet, skolavslutningar, Linköpingsmorden, den vackraste av försomrar.

Som alla andra satt jag klistrad framför tv:n igår, som många andra tappade jag uppmärksamheten ungefär vid den andra powerpoint-bilden. Okej, utredningen läggs ner, de är nöjda med Stig Engström som gärningsman. Jag tillhör inte dem som har intresserat mig särskilt mycket för mordet och har absolut ingen egen teori men känner mig inte alls särskilt tillfredsställd. Kanske är det för att ett motiv fortfarande saknas? Man vill ju framför allt veta varför.

Linköpingsmorden däremot. En sån lättnad. Det går inte att ta in vad de anhöriga måste känna. Måtte de få lite ro.

I tisdags var jag på en liten studentmottagning i en park. Inga kramar men djupt kända lyckönskningar. Tilltugg på tandpetare och individuella små chipspåsar. Lite annorlunda men ändå sig ganska likt.

Men bakgrunden till allt annat som pågår just nu är ändå pandemin. Visst är det som att man inte orkar prata med om den just nu? Det är för ont om goda nyheter, det blir ju inte bättre.

Jag pratade med en granne i går som jobbar som IVA-sjuksköterska på ett av Stockholms större sjukhus och hon sa samma sak. Det blir inte bättre. De är så trötta. Så många gamla som dör, så många unga som blir liggande på sjukhus, vecka efter vecka. Hur ska de orka? Hur ska det bli i höst?

Sommaren är verkligen bedårande i Stockholm just nu men det är väldigt mörka moln som tornar upp sig.