Så kall jag är om handen

Jag säger som så många andra: jag är inte rädd för själv bli sjuk, det är andra jag oroar mig för. De äldre, de sjuka. Min mamma.

Det jag oroar mig allra mest för att jag ska smitta någon annan. Jag blir så paranoid av att läsa att även symtomfria personer tycks ha spridit smittan. Tänk om jag…? I går, när jag tog en promenad, märkte jag att jag höll andan när jag mötte några gamla människor.

Men ÄR jag helt symtomfri? Normalt skulle jag beskriva mig själv som närmast motsatsen till en hypokondriker, brukar skryta om min robusta hälsa och det är sant, jag är sällan sjuk. (Jag har även mycket starka tänder.)

Men nu går jag och känner efter hela tiden. Visst kliar det i halsen? Och när jag i går hörde att biträdande statsepidemiologen Anders Wallensten var med hos Malou i TV4 fast från sitt eget vardagsrum eftersom han han tyckte sig ha symtom SOM KALLA HÄNDER reagerar jag genast. Jag är ju kall om händerna?!

Nu stannar jag hemma helt några dagar; inga promenader, ingen sväng till Ica. Jag må bli småtjock och letargisk men nån superspridare tänker jag inte bli.

Hemförlovningen

När ledningen tjatade på oss att skaffa den nya VPN-uppkopplingen eftersom det kunde bli så att vi skulle bli tvungna att jobba hemifrån ska jag medge att jag inte hörsammade det direkt. Jaja, snart. Först när de avsatte Jörgen från it-supporten att sitta i ett konferensrum och bara hjälpa oss senfärdiga med uppdateringen så hasade jag dit. Det strulade förstås, det gör alltid det för mig, men efter några omtag fick Jörgen det att funka.

Dagen därpå, sent på eftermiddagen kom så beskedet: alla som inte är kritiska för Aftonbladets nyhetsrapportering ska arbeta hemifrån, tills vidare. Vi ombads också att inte röra oss nära desken, som är Aftonbladets hjärta, för att inte utsätta de som jobbar där för onödig smittorisk.

Eftersom flera på kulturredaktionen redan hade hunnit gå hem bestämdes att vi ändå skulle ses dagen därpå för ett morgonmöte – vi sitter allra längst bort från desken och kan gå in en ingång som gör att att vi inte ens passerar den – och sen gå hem.

Det var i torsdags. Vi hade ett möte, någon drog hem direkt efteråt, några avslutade ett par grejer. Jag… ville inte gå hem. Blev sist kvar. Gick sent.

Jag tycker det är skittråkigt att jobba hemma. Jag stortrivs på mitt jobb, tycker om mina kollegor. Jag bor ensam och fyller vanligtvis min fritid med umgänge och inte minst kulturella evenemang. Nu ska jag arbeta hemifrån och praktisera social distansering på obestämd tid. Just det där sista, ”obestämd tid” – det börjar sakta gå upp för mig att det nog inte handlar om ”en vecka, högst två”, som jag tänkte när hemförlovningen kom. Det kan bli mycket längre. Hjälp.

Det är naturligtvis inte synd om mig. Jag är frisk (eller?) och jag har toapapper, pasta och Netflix. Många sitter hemma med betydligt knepigare förutsättningar och vardagslogistik. Men för att parafrasera Hannah i ”Girls”: ”Jag tror att jag kan vara alla karantänsittares röst. Eller i alla fall en röst. För en karantänsittare.”

Sida 6 av 6