Det har nu gått fyra år sedan den så kallade ”tassa (alt imposta) di soggiorno” infördes på hotellboende i Rom. Skatten innebär att hotellgäster utöver hotellpriset betalar en avgift i skatt per natt. Hur hög denna är beror på hur många stjärnor hotellet har. Från den 1 september har skatten, med anmärkningsvärt kort varsel, dubblerats.
Det korta varslet, enligt vissa i branschen så kort som fem veckor, har drabbat hotellägarna som redan sålt rum till ett lägre pris än vad som nu blir aktuellt med den nya skatten.

Den nya avgiften (per person, barn under 10 år betalar inte)

1-2 stjärnor: 3 euro per dag
3 stjärnor: 4 euro per dag
4 stjärnor: 6 euro per dag
5 stjärnor: 7 euro per dag
B&B, hyresrum, semesterlägenheter: 3,50 euro per dag
Agriturism: 4 euro per dag.
Camping: 2 euro per dag.

Jag har tillbringat två somrar i Riccione, Riminis grannort. Sampaolis, min italienska familj, hyrde ett hus där i en hel månad, varje sommar. Farfar och farmor och föräldrar och barn. De packade bilen full – kaffeapparaten stack ut ur bagageluckan och burkarna med fryst, hemgjord ragu låg staplade i kylväskan. Marialisas ragu klarar man sig nämligen inte utan en månad.  Dagarna i Riccione såg likadana ut. Efter frukost gick vi till stranden. Där var solstolarna förbokade, samma som året innan, och badvakten kunde allas förnamn. Långlunch på verandan, siesta på stranden, kortspel på stranden, liten tur på stan, middag hemma på verandan och så en runda till på stan. Samma sak varje dag i en hel månad. Det som prioriterades var att vila. Och i vilan ingick att saker var välbekanta. De där frallorna som köptes varje morgon, pizzerian på hörnet som var bäst så det fanns ingen anledning att prova något annat, farfar Oscars oförmåga att säga nej till strandförsäljare som ledde till att han själv till slut såg ut som en strandförsäljare med sina fem par solglasögon, klockor och dubbla midjeväskor.
Nu minns jag det där med så mycket kärlek.
I dag läste jag om ett tyskt par som har åkt till Rimini varje sommar 54 år i rad. De har bott i samma rum på samma hotell, haft samma solstolar på samma strand. De har åldrats tillsammans med badvakten – samma varje år.  Det var en fin historia tycker jag och den fick mig att tänka på de där somrarna på stranden.

En ny generation Sampaolis på stranden i Riccione

Varför krångla till det? Trevlig minimåltid för några euro vid bardisken på Osteria alla Vedova på Calle del Pistor i Cannaregio. Öppet varje dag 11.00-22.30. Det går även att sitta ned och äta ett vanligt mål mat.

Sensommar gör mig alltid sugen på rött vin. Jag längtar bort från krispigt vitt till något med allvar i botten. Poliziano Vino Nobile di Montepulciano Viti Nuove 2008 är mitt perfekta grubbelvin. Det är inte helt billigt, 149 kronor på Systembolaget. Ett allvarligt vin till ett allvarligt pris. Men någon gång ibland så.

Snacka om att man är badsugen när det är sommar i Rom. Och nära till havet är det, fast man konstigt nog inte alltid tänker på det.
Stadens närmsta badort är Lido di Ostia. Pendel från Piramide, dit man tar Metro B. Men satsa hellre på Fregene än Ostia. Det är nästan lika lätt att ta sig dit, och det är betydligt mysigare.
Buss går från Cornelia (ta Metro A mot Battistini) och tar lite mindre än en timme, men man kan också ta tåg från till exempel Termini.
Stationen heter Maccarese/Fregene och därifrån går det buss till stranden.
Lite längre bort är Sperlonga en favorit. Tvärcharmig liten stad med fin strand och bra restauranger.
För att ta sig dit är det tåg till Fondi som gäller (1 timme, ca 7 euro enkel), sedan buss några minuter ner till stranden.

Mot stranden…

När jag åker till Florens bor jag nästan alltid på samma ställe. Hos Patrick på Le Tre Stanze. Jag gillar att bo hemma hos folk. Man har sitt eget men är ändå en del av något. Det ger så mycket mer: nya vänner, sköna historier och bra tips. Opersonliga hotell är egentligen inte riktigt min grej.
Patrick är konstnär och driver sin rumsuthyrning i ett underbart gammalt hus mitt i stan. Tre rum ligger inne i en enorm våning, men det finns också en separat lägenhet med en liten innergård för den som vill vara mer för sig själv. Mitt favoritrum är vinden, som har en terrass med utsikt över katedralens kupol.

Det finns utsikter och så finns det utsikter.

…är Liscia Ruia på Costa Smeralda. Grusvägen dit är av det gropigare slaget och parkeringen i närheten kostar skjortan (allt kostar skjortan på Costa Smeralda) men aaaaah, vilken strand.

Foto: Sverker Ohlsson

Vi har pratat en del om ordet hemlig/t på Resas redaktion. Ett ord som det har visat sig vara väldigt lätt att dra till med i resejournalistik. Men funkar det verkligen att skriva att ett resmål är hemligt bara för att det inte drunknar i turister? Oupptäckt möjligen, men inte hemligt.
Lonely Planet har i alla fall kommit ut med en bok som heter ”Secret Europe” där de listar mindre kända platser som är värda ett besök. Från Italien finns bland annat Ostuni i Puglia med. Helt rätt och riktigt tycker jag, det är en fin stad.
Om jag fick välja ett ”hemligt” resmål skulle jag nog till exempel ta ön Ustica, rakt norr om Palermo. Ön ligger i ett marint skyddsområde och är så där skönt mitt ute i havet-avslappnad.
Här hittar ni mer info.

Ustica – ganska hemligt ändå

Det är inget fel på den italienska ölen Peroni. Men det är lite kul att den hajpas som sjutton på krogen i Stockholm. För det är verkligen en helt vanlig standardöl i Italien. Typ Mariestad. Finns överallt. Förargar få.
Om ni är i Rom och vill dricka öl ska ni inte missa Open Baladin på på Via degli Specchi 5. De har 100 sorters öl i flaska och 40 ölsorter på tapp – samtliga italienska. Deras egen öl, från bryggeriet Birrificio Baladin, finns nu i Systembolagets beställningssortiment. Kul att det händer grejer.

Peroni + nyslipat golv = sant 

Godaste glassen äter man på Casa Infante på Via Toledo 258 (finns också på Via Chiaia 189, Piazza degli Artisti 4-5 och Pizza Vanvitelli/Via Scarlatti 84). Jag vill nästan slicka lite på min dataskärm när jag lägger upp den här bilden. Smakerna? Jordgubb och crema (lite citronig, len smak – samma som man kan få i italienska croissanter – som ju inte heter croissanter utan cornetti eftersom vi inte är i Frankrike).

Vill ni ha ett till tips från Neapel nu på en gång? Jaså. Jaha. Men då kan jag tipsa om att man kan bo hemma hos en underbar tant som heter Rosa. Hon driver ett B&B som heter Casa Chiara med en takterrass som måste vara en av Neapels bästa. Och billigt är det, typ 70 euro för ett dubbelrum med frukost. Ligger på Corso Vittorio Emanuele 563.