Jag har tillbringat två somrar i Riccione, Riminis grannort. Sampaolis, min italienska familj, hyrde ett hus där i en hel månad, varje sommar. Farfar och farmor och föräldrar och barn. De packade bilen full – kaffeapparaten stack ut ur bagageluckan och burkarna med fryst, hemgjord ragu låg staplade i kylväskan. Marialisas ragu klarar man sig nämligen inte utan en månad.  Dagarna i Riccione såg likadana ut. Efter frukost gick vi till stranden. Där var solstolarna förbokade, samma som året innan, och badvakten kunde allas förnamn. Långlunch på verandan, siesta på stranden, kortspel på stranden, liten tur på stan, middag hemma på verandan och så en runda till på stan. Samma sak varje dag i en hel månad. Det som prioriterades var att vila. Och i vilan ingick att saker var välbekanta. De där frallorna som köptes varje morgon, pizzerian på hörnet som var bäst så det fanns ingen anledning att prova något annat, farfar Oscars oförmåga att säga nej till strandförsäljare som ledde till att han själv till slut såg ut som en strandförsäljare med sina fem par solglasögon, klockor och dubbla midjeväskor.
Nu minns jag det där med så mycket kärlek.
I dag läste jag om ett tyskt par som har åkt till Rimini varje sommar 54 år i rad. De har bott i samma rum på samma hotell, haft samma solstolar på samma strand. De har åldrats tillsammans med badvakten – samma varje år.  Det var en fin historia tycker jag och den fick mig att tänka på de där somrarna på stranden.

En ny generation Sampaolis på stranden i Riccione