”Vi tog en paus men nu försöker vi igen.”
”Vi gjorde slut men så insåg jag att det är honom jag vill vara med, så vi kör.”
”Vi tog en paus men det var så jävla ensamt så jag ger det en chans till.”

På trettioårsfesten är det många som är just där, runt trettio, och som funderat många långa timmar på sina förhållanden. Kanske en åldersgrej, en plötslig fixering vid att man nått ”det stora valet” som inte får bli fel. ”Hur vet man att det är rätt då” undrar vi högt för hundrade gången där vi sitter på golvet runt soffbordet och snurrar på drinkpinnar i halvfulla glas. Efter varje mening, eller som inledning till allt som sägs, slängs det in ett ”jag vet att det är en klichée men…” eftersom det här är saker vi pratat om otaliga gånger förut och sannolikt inte kommer finna nya svar på denna sena kväll i januari.

Men vad tror ni, håller för många ihop för trygghetens skull? Skulle fler må bra av att göra slut – eller är det tvärtom så att folk borde kämpa mer, att de ger upp för lätt? Hur vet man när det är rätt?