Det var liksom så samstämmigt, när det väl skedde.

Som att år – typ ett tiotal, åtminstone – av letande, analyserande, testande, grubblande, klubbande, nätdejtande och dumpande liksom flöt ihop till ett enda historiskt ”före”, när många av oss som på kommando tog klivet över till ”efter”.

Som att vi år efter år lekt hela havet stormar utan att stänga av musiken, kanske sänkte vi tempot då och då och avnjöt en tryckare med någon potentiell Mr Right men strax därpå kastade vi vilset oss ut igen, och så plötsligt en dag blir det knäpptyst i högtalarna, alla hugger blixtsnabbt varsin stol och plötsligt sitter vi där.

Stadgade.

Någon blir gravid, några försöker, några gifter sig, de flesta har blivit sambos och tänker plötsligt i gemensamma framtidsplaner i kontrast till festivalsomrar och tågluffar. ”Hur vet man att han är den rätte”-analyserna över ett glas vin på balkongen byts ut mot långluncher, möhippor, parmiddagar och roadtrips till Ikeas babyavdelning.

Det är också härligt, den tiden är nu och sedan några år tillbaka och den är helt underbar (även om ett glas vin och kompisältande på någon balkong aldrig slutar vara ett livsnödvändigt inslag i tillvaron) men en sak tänker jag ändå på ibland.

Hur kommer det sig att alla liksom ”träffade den rätte” typ samtidigt? Kan kärlekens slump vara så konsekvent och precis? Eller handlar det, tvärtemot allt vårt balkonggrubblande, inte odelt om att träffa rätt – utan om att vara redo själv, att faktiskt längta efter att ta klivet från barpallen till den nedsuttna hemmasoffan? Att man kanske, i viss mån, gör det i grupp fast en och en, om ni förstår vad jag menar.

Det tänker jag på. Kanske än mer nu, när några av relationerna i min närhet krackelerar, redan har spruckit eller kippar efter luft, när vänner är ledsna och saknar sina barn varannan vecka. När jag själv strax ska få ett till och inser vilken enorm smärta det måste innebära att bryta upp, kanske än mer nu när spelreglerna ändrats så totalt.

Jag vet att det blir bra ändå. Men det måste kanske ändå ses som ett tecken på att den rätte kan anta flera skepnader, den kan dyka upp på helt olika ställen i livet och den, liksom du eller era omständigheter, kan förändras över tid, ibland så till den grad att era kugghjul slutar snurra i takt. Kanske är du på rätt plats redan nu, eller också kommer det fler hela havet stormar-perioder, nya tider då singlarna i kompisgänget är överrepresenterade, nya val, nya barn, bonusbarn, stjärnfamiljer. Då kan det vara skönt att tänka att det, också, kommer blir bra.

Nasala Lidingö-iii:n, utpräglad östgötska eller härlig halländska, vad gör dig svag?

När dejtingsajten Mötesplatsen frågar sina medlemmar vilken dialekt vi attraheras av ligger norrländska i topp, följt av göteborgska, värmländska och skånska.

För egen del är det tveklöst gotländska och norrländska som slår an svaghetssträngen, och sydlig småländska förstås som med facit i hand visade sig vara ett vinnande koncept.

Nå, vad finns det mer för attribut som vi tillskriver drömdejten? Frisyr, klädstil, hårfärg, kroppsbyggnad? Är det inte så att många av oss har eller hade en ganska tydlig bild av mannen/kvinnan i våra drömmar – frågan är hur många som träffade just den..?

… så som hur vi vill ha vårt bacon till brunchen?!

Älskar nischad dejting! Vem skulle du vilja chatta om fläskkött med i sju dagar?

Läste Ann Heberleins text två gånger igår, först obekvämt hopfälld halvliggandes intill min nyss insomnade 2,5-åring, sedan ännu en gång, högt för M efter att jag yrvaket stapplat ut i vardagsrummet, och båda gångerna fick jag på riktigt gåshud när jag nådde de sista styckena. Inte för att det hon skriver om är något nytt, inget revolutionerande, det rör tvärtom någonting jag tänker förhållandevis mycket på, men formuleringarna är skarpa och sanna i sin egentliga självklarhet och fyller en liksom med hopp i stället för.. jag vet inte, uppgivenhet. Den får mig att vilja våga, ännu mer. ”Mest av allt ångrar människor att de inte haft modet att leva enligt sin egen vilja.” Alla förväntningar, uttalade eller outtalade, krav vi ställer på oss själva eller andra, fördomar, rädsla – så många begränsningar, så lite tid. Vad vill jag? Hösten delmål 1. Vilken livslång stolthet att känna att man verkligen vet, och lever därefter.

Kontaktannonser alltså <3 De är lite som hela internet, samlat på en halv sida i lokalpressen.

Fina Nina berättade sin magiska kärlekshistoria i ett nummer av Elle i somras, och jag fick agera relationsexpert. Såhär svarade jag på frågan om hur man vet när man träffat rätt. Vad tror ni om det?

– När man träffat rätt så bara vet man, säger en del..? För några lyckligt lottade kanske det är precis så det är, men själv skulle jag hellre citera Tage Danielsson – ”utan tvivel är man inte riktigt klok”. Viss osäkerhet och ifrågasättande är helt naturligt när det kommer till stora frågor som att gifta sig eller att bli föräldrar. Kanske beror osäkerheten på att hen inte är allt du tidigare föreställt dig? Det är nog snarare regel än undantag att den vi till slut ”landar” med inte stämmer med vår, i backspegeln helt ouppnåeliga, lista över kriterier… Känslor som jag tror är avgörande att lyssna till här är 1) jag vill inte vara utan den här personen, 2) jag älskar den här personen precis som hen är och 3) den känslan är helt ömsesidig. Men även om ni är i ett tidigare skede av relationen finns knep att ta till – psykologen Egil Linge presenterar i boken ”Hemligheten” ett klockrent formulär för att ta reda på om Tinderdejten i själva verket är din potentiella drömpartner. Svara på frågan ”Skulle jag vilja bli vän med den här personen?” Om svaret är ja står du inför en möjlig drömpartner – är det nej kan du lugnt avpolettera och leta vidare. Det tror jag på!

Äntligen omstart, 2015 bjöd på en rakt av värdelös inledning men nu, i dag, susar vi in i Getens år enligt kinesisk astrologi och SOM det ska nystartas. Getens år blir, förutom många andra bra saker ni kan läsa om i lördagens Aftonbladet, året då jag 1) köpte träningskort på första dagen och hyser en för stunden överväldigande ambition att utnyttja det, 2) tar väldigt mycket hand om mina relationer till nära och kära för det är exakt vad som är allra viktigast, och 3) börjar blogga lite frekvent igen. Gott nytt år, kära ni!

När jag äntligen började titta kunde jag inte sluta. Nästan fyra avsnitt på raken hann jag med innan jag somnade med paddan i näven – fyra avsnitt, och då hade Ellen, Bert, Mikael, Tina, Emily och Mathias redan hunnit gifta sig, smekmånadsresa och påbörjat samboflytten.

Pratar förstås om Gift vid första ögonkastet. Har ni sett? Jag är helt fast.

Nu har jag, som sagt, inte kommit till vardagsslentrianbiten av experimentet, kallduschen som det här gänget hamnar i betydligt snabbare än man gudskelov gör annars, men hittills verkar ”expertpanelen” onekligen ha träffat mer rätt i två av fallen än i det tredje. Men det är så mycket med det här som är intressant att tänka på, vad har man för förväntningar på sin blivande? Vad händer när hen visar sig vara någon helt annan? Hur stor roll spelar attraktionen – eller den uteblivna attraktionen – om man matchar på många andra plan? Det här med att olikheter dras till varandra, innebär det att man inte kan få både passion och stabilitet?

Okej.

Så, om jag jobbar några timmar nu så blir det kväll sen och så får jag titta vidare?

Foto: SVT

”Varför resa till kärlekens stad överhuvudtaget, den finns ju på Google?”

Familjetid (aka kvalitetstid), det lite mer omdiskuterade egentid, och kompistid.

Och tid att älska, förstås. Det finns en tid för allt, men det har man ju inte tid med.

Är det skillnad på behovet av kompistid hos killar och tjejer?

Hur ser er priolista ut?