”Jag ville vinna det racet. Jag var värd det.”
”Att träffa någon ny?”
”Ja, före honom. Jag är så himla glad, då kunde väl jag ha fått träffa någon först?”
”Men du vill inte träffa någon bara för att?”
”Nej, egentligen är jag nöjd som det är. Det handlar mer om själva grejen att vara först. Men sen vet jag ju inte ens hur man gör.”
”Inte jag heller.”
”Jag vill liksom inte gå ut och ragga och ta hem någon från krogen, och jag pallar inte blinddejter eller nätdejting. Vad finns kvar då?”
”En kontaktannons på min blogg?”
”…..”
”Är det ett ja?”
”Nej, det är en idé för dum att kommentera.”

Vi sitter på Vasa’s (ja, nu pratar vi inte mer om det), jag och fröken April, klockan är efter jobbet och det är klassisk ölhallstämning med rökbur i hörnet och ett glas vitt kostar 36 kronor. Vid bordet intill sitter ett gäng män i 65-årsåldern och pratar om sin stundande golfresa till Portugal och vi säger att så ska vi bli när vi blir stora, sitta där med varsitt glas rödvin och skvallra någon kväll i månaden. Efter en tredje whisky börjar de prata om hur snygga tjejerna är i Portugal och hur enkelt det är att ”lämna kärringen på stranden över dan” och då säger vi att så ska vi aldrig bli och sedan tar vi demonstrativt våra jackor och går ut över Odenplan och hemåt.

Jag och fröken April på väg till Vasa’s, våren 2055.