Tjena. Jag har nu väntat sedan klockan fyra igår eftermiddag på att mitt mobilblogginlägg skulle dyka upp här, för att sedan kunna spinna vidare på det, men nu ger jag upp.

Igår fastnade jag framför en brittisk dokumentär som hette Dawn gets her man. 28-åriga singeltjejen och journalisten Dawn Porter ska hitta den perfekte mannen. I sin jakt tar hon bland annat hjälp av en polyamorös familj (där kvinnan som lever med sina två pojkvänner får prata om relationer), lite olika dejtingsajer och ett indiskt par vars bröllop var arrangerat. Hon gör parfym av sitt eget svett (lite oklart varför) och hon söker – och blir till sin omåttliga förtjusning uttagen – till Beautiful people, sajten där bara vedertaget ”snygga” människor röstar in varandra.

Aaah det finns så mycket vi kan prata om här. Om vi tar en sak i taget måste jag få börja med vad som provocerar mig mest. För det är inte kraven, ”jakten”, objektifieringen, det är själva vinkeln – programmets upplägg.

Tidigt i dokumentären tar hon en kaffe med en vän/kollega som är 13 år äldre (hela 41 år gammal). Kvinnan är inte vilken kvinna som helst, kära nån, hon är OGIFT och berättar öppenhjärtligt om hur hon gråter när hon träffat sina syskonbarn och sörjer den familj hon aldrig fick. 41 ÅR. Mitt i livet, trodde jag. Mitt i ålderdomen, en ensam kvinna med stora kjolar och trettio katter, trodde producenterna.

Och Dawn själv! Hon är 28 år och singel! Hon har inte haft ett seriöst förhållande på fyra år! HERREGUD!

Varför är det så? Den biologiska klockan i all ära men hur hysterisk får man bli? Singlar i alla åldrar – är ni stressade?