”LITE svartsjuka tror jag bara är sunt, det är ett tecken på att man bryr sig.”

Oj, hörde ni? Varningsklockorna, är det den gamla akta-dig-för-problem-spring-åt-andra-hållet-melodin?

För nä, inget gott kommer ur svartsjuka, och de som försvarar det med att ”det tyder på omtänksamhet” är antagligen de som är mest benägna att rota igenom din telefon, begära ut namnlistor på veckans lunchsällskap eller få hysteriska sammanbrott om du inte svarar i telefon på någon av de tre första signalerna 24/7.

”Jo, lite svartsjuka ÄR bra att känna, inför sig själv, men det är ett jävligt långt steg från att känna det till att ta upp det och göra en grej av det.”

Min kloka killkompis uttrycker det bättre, när vi sitter vid en en välbekant bardisk vid Sankt Eriksplan och pratar om den svarta sjukan. Han är aldrig svartsjuk på sina tjejer. Och han blir förbannad när folk ”håller på”, som han säger. Principfast eller naiv?

Hur som. Säg att ni lever i ett förhållande; betänk detta.

1) Ni har valt varandra. Förhoppningsvis för att ni är kära.

2) Det är högst osannolikt att en skapligt vuxen person inte haft någon typ av kärleksrelation tidigare – ergo: det kommer alltid finnas ex med i bilden.

3) Svartsjuka smittar värre än pesten. Hur trygg du än är i dig själv kommer du i längden påverkas av att bli misstrodd och granskad dag ut och dag in. Plötsligt är det du som sitter där med osäkerheten. ”Varför tror han såhär om mig? Likställer han en utekväll med random bardiskhångel? Jag måste nog kolla hans mobil.”

Vinterns hetaste tips; Våga lita lite. Tänk på att du är utvald och tänk på att själv inte göra saker du skulle bli ledsen om han/hon gjorde mot dig. Det finns viktigare saker (sängfrukostar och salsakurser för att nämna några på S) att koncentrera sig på.

Skulle någon av er mot alla odds hoppa över skaklarna så åker nog han/hon ut med huvudet före ändå. Och du blir med all sannolikhet inte mindre ledsen av att kunna stå kvar i ett uppdelat hem och skrocka ”vad var det jag sa.”