Det här med att gifta sig. Bland mina jämnåriga vänner (runt de trettio) finns alla sorter. En som är gift och har barn, en som gifte sig vid 20 och skilde sig vid 22 och nu lever som lycklig sambo, ett par som gifter sig av juridiska/praktiska skäl, ett par som väntar tills de får råd, några singlar som drömmer våta klännings- eller fest-drömmar om bröllopsdagen och ett gäng som säger att de aldrig kommer sätta sin fot i altargången.

Idag läser jag (japp, surfar på Daily Mail igen, omvärldsbevakning *host*) att fler och fler brittiska par struntar i det. Att de inte bryr sig. Genast börjar jag leta, läs: gå vilse, i SCB-statistiken över svenska förhållanden. Hur gör vi, det kanske är samma? Men nej, det verkar snarare tvärtom. Svenska par gifter sig oftare nu. Varför är det så?

Vid Wendeladesken driver vi tesen att sena 80-talister och tidiga 90-talister står för ökningen, att det är en trend att gifta sig och bilda familj tidigt. Kanske i någon slags revolt mot föregående generationer, som skaffat barn allt senare och kanske valt att leva ihop utan att gifta sig – eller inte leva ihop alls. Att kärnfamilj har blivit lite retro-trendigt.

Hur tänker ni? Varför ska man gifta sig – eller varför ska man inte?