Att vela är att hela tiden stå med ena benet utanför.
Ena benet i charkdisken och det andra i pizzerian eller ena benet i ett förhållande och det andra i det potentiellt grönare gräset utanför.
Det förstnämnda velandet kan visserligen göra en galen i längden, oavsett om det är en själv eller ens tjej/kille som middagsvelar, inredningsvelar eller semestervelar.
Men det andra är mycket värre.
Att vela kring sitt förhållande är att långsamt men utstuderat gräva sin relationsgrav (och du kommer inte ens vilja kasta en ros på kistan när det väl är dags för du kommer vara så less på de utdragna slutscenerna).
För om du velar är du inte där, du ger inte allt. Och så länge du står och väger för och emot och funderar på att hoppa över staketet och tänker ”är det här tillräckligt bra?” så nej, då är det inte så bra som det skulle kunna bli.
Du drar ner det genom att inte våga satsa.
Så välj. Antingen går du, om du inte kommer förbi ditt velande, eller så stannar du för att du väljer det och då är du skyldig både dig och honom/henne ett ärligt försök. En satsning.
Det är svårt att ta beslut ibland, svårt att veta. Men man kan träna, man kan fatta ett beslut och inse att väldigt få beslut här i livet är skrivna i sten – blir det fel så väljer man om. Det gäller både middagsmat och samboskap.