Vi kör bara, för att vi kan. En lånad Volvo och en flätad korg med matsäck och vi lyckas inte hålla oss längre än till Nyköpingsbro förrän vi dukar upp kaffe och bullar och börjar fotografera som vore vi i tropikerna och inte utanför en vägkrog i ett frostbitet Sörmland. Hon pratar om sitt och frågar om mitt och vi fyller i luckor och förklarar och blir oense och sedan genast sams igen. Vi kör in i Mantorp för att vi gillar ortnamnet, vi stannar och fotograferar en hållplats för buss 666 och skrattar sedan i flera mil åt historierna om vem som vågar resa med den bussen och var de i så fall tar vägen. Vi lyssnar på gamla Radio City Love Songs-skivor på repeat och varje gång Total eclipse of the heart kommer så höjer vi ännu mer och skriksjunger med händerna viftandes i yviga trumsolon.

Vi vet inte riktigt var vi ska. Vi försöker övernatta i Växjö men blir dumsnåla och kör ännu längre för att samma kväll landa vid dukat middagsbord i skogarna utanför Ronneby. Vi hälsar på en piprökande författarvän i Blekinge skärgård och spelar sällskapsspel tills vi somnar. På Börjes i Tingsryd köper vi likadana gredelina plyschoveraller som några dagar senare ska orsaka illa dolda skrattattacker bland kidsen på ett torg i Kristiansstad. Hon köper Håkans skiva på en bensinmack i Malmö och så vrålar vi River en vacker dröm hela vägen över Öresundsbron till kära Köpenhamn.

Ibland behöver man inte veta riktigt var man är på väg, bara man har vänner som hon vid sin sida. Så är det väl lite med allt, tänker jag.