Han hette Simon. Han var född samma dag som jag, samma år och på samma sjukhus och han kunde gå på händer runt hela dagis utan att välta. När vi gick till gympan hade vi sällskap med hans avdelning och jag smög alltid in i ledet på noga utvald plats så jag var ”tvungen” att hålla hans svettiga hand (eller var det min som var svettig?) hela vägen runt kvarteret. När våra föräldrar hämtade samtidigt sprang vi ikapp ner för Tomtebogatsbacken och planerade vår framtida resa till det här ”Norra Banantorget” vi hört skulle ligga inte alltför långt från våra hemtrakter.

Ja, ni hör ju. Allt matchade.

Och klok som jag vid det laget fortfarande var – jag var fem då, rationella tankar gick ännu före de känslostyrda – tyckte jag det var hög tid att se om sitt hus. Inför framtiden liksom. Så en dag, efter lunchen när vi av en slump sprang på varandra bland snökladdiga ytterkläder i hallen, ställde jag Frågan.
”Simon, jag tänkte att sen när vi blir stora så kanske vi skulle gifta oss med varandra. Vill du det?”
De tysta sekunderna innan han svarade var de längsta, dittills, i mitt liv.
Sedan, och detta minns jag i detalj, förvreds hans ansikte, från den alltid leende uppsynen till minen hos den som just tuggat i sig en hel citron eller kollat på något obehagligt klipp från Jackass.
”Blä blä dubbelblä”, vrålade han.
Nej, det räcker inte, han uttryckte sig i versaler.
”BLÄ BLÄ DUBBELBLÄ!” – det sista blä:et följde skuggan av honom som ett utdraget eko när han i rasande fart sprang dagiskorridoren åt andra hållet för att inte synas till mer den dagen.

Japp. Där har ni det, mitt första och hittills enda frieri. Har ni friat?