Många kompisar till mig är vänner med sina ex. Lunchar lite sporadiskt, hörs av då och då, kanske tar en öl ibland. Jag gör det också. (Kanske verkar tjejer ha det behovet mer än killar när jag tänker efter, varför är det så?)

Har man ett långt och/eller intensivt förflutet ihop och inte bryter av någon kaosartad anledning – det vill säga om ingen har direkt anledning att vara förbannad på den andra – så tycker jag det är märkligare att bara stänga av och bryta än att försöka ha någon slags sporadisk vänskapsrelation.
För mig känns det viktigt.

Ändå är expojk- eller flickvänner ofta föremål för, eller roten till, svartsjuka. Jag vet inte men någonstans kan man väl tänka att ett förhållande tagit slut av en anledning? Om man nu ska dras med lite svartsjukekänslor (ja, vilket man så långt som möjligt bör låta bli) så känns det rimligare för mig att rikta dem framåt, mot nya människor och inte mot de som redan funnits och ”försvunnit”?

Idag skriver vi om Nina som är bästis med sin sambos ex. Bra det, tycker jag.

Hur har ni det med exen?