Med varsin öl i handen landade de på rödmålade köksstolar och han fäste återigen sin uppmärksamma blick i hennes. Hon visste att det fick henne att rodna men hon kunde inte ha brytt sig mindre.
”Du då Olle, vad gör du? Vad gör dig glad, vad drömmer du om?”
”Jag bygger saker åt folk, och drömmer om att få göra det lite mer åt mig själv. Ett torp kanske, eller fixa till en risig gammal lägenhet i stan. Min gitarr gör mig glad och jag drömmer om en segelbåt.”
”En båt. Vi är lika du och jag.”
”Det var precis vad jag hade på känn, Fanny.”
Han höjde sin Tuborg mot henne i en skål.
”För likheter, jag är säker på att det finns fler.”
Någon halvtimme senare ramlade hans kompisar in på festen, kramade henne som om hon vore någon de kände, skålade med Olle, fyllde kylen med öl, bjöd frikostigt på cigaretter och virvlade vidare in i lägenheten med orden ”vi hänger på balkongen, säg till om ni drar.”
Kvar satt Olle och Fanny och fyllde i varandras drömmar, konstruerade nya, lirkade i varandras historier, droppade anekdoter, ritade kartor över platser de tyckte om och skålade för varenda en i den rad av likheter de upptäckte.
Folk kom och gick i köket, människor stod lutade över deras bord och rökte ut genom fönstret, ett annat gäng skrattade åt brats‐imitationer och ölvaskning i diskhon men hon och han som satt vid bordet tittade mest på varandra. Strax före ett började festdeltagarna droppa av, många på väg vidare ut i Södernatten, några få överförfriskade antagligen siktandes på sängen. Olle tog hennes hand över bordet.
”Ska vi rulla?”
”Du och jag?”
”Du och jag Fanny! Ska vi gå och fika?”
”Det vill jag.”
”Säg något nattöppet?”
”Seven‐eleven, vid Långholmsgatan? Jag bor där intill.”
”Hornstull…” Han funderade en sekund. ”Ska vi ta en bulle?”
Hon tittade ner på sina en gång vita Converse och mindes det kyliga duggregnet hon trotsat några timmar tidigare. Men ändå, det var ju nästan vår, och en bil går alldeles för fort när man egentligen bara vill att tiden ska stå still.
Hon skakade på huvudet.
”Ingen taxi. Vi går.”
Klockan var nästan ett när de lämnade lägenheten intill Medborgarplatsen och gick över Götgatsbacken i riktning mot Hornstull. Höstregnet smattrade mot gågatan, reflekterades i skyltljusen från butikerna och retades med frisyrerna på rökarna som envist letat sig ut från Ljunggrens och de andra barerna på krönet.
De gick på insidan av upphöjningarna i Hornsgatan, där det känns som att gå på en bro fast man bara är på en avsats. Olle mätte järnräcket som löpte längs med kanten med blicken.
”Du vet hänglåsen på Västerbron?”
Han viftade med sin lediga arm åt ett håll som skulle kunna vara västerut. Den andra höll han om hennes axlar.
”Jag tycker om dem”, svarade hon.
”Vi hänger ett eget här. Det här är ju nästan som en bro.”
På Västerbron hängde låsen kring en av pelarna i broräcket nästan mitt på krönet. Små, stora, målade, märkta med initialer eller små kärleksord. Olle rotade i sina fickor men hittade bara en kulspetspenna och en trasig åkremsa.
”Har du något?”
”Tss, fråga hellre vad jag inte har.”
Hon sjönk ner på huk och böjde sig över den stora svarta axelväskan på den fuktiga asfalten. Anteckningsbok, sminkväska, nycklar, hårspray, extra nylonstrumpor, en mandarin. Med spelad eftertanke gav hon honom en nyckelbricka i plast från sin stora vaktmästarlika nyckelknippa. Han tog nyckelbrickan, lossade på den lilla lapp som sedan innan bar texten ”Källaren”, skrev något på baksidan och satte in den i plastbehållaren igen. Sedan drog han ur sitt ena skosnöre och knöt fast den runt räcket.
Den gröna nyckelbrickan hängde i skosnöret likt ett smycke, en berlock runt en hals av järn. Hon lutade sig fram för att se vad han skrivit.
”Plötsligt händer det. F & O” läste hon högt.
Han log igen och hon fick lite svindel.
”Kom Fanny, vi behöver den där fikan nu.”