Det där med att kämpa eller ge upp. Stanna eller gå. Det där med att veta vad som är rätt, att ensam i en tvåsamhet avgöra om just den här relationen ger mer energi än den tar, om den är värd ännu en sväng, ännu en satsning, ännu en risk att misslyckas och landa pladask med ansiktet mot gruset och inte orka resa sig igen.

Det finns de som ger upp för att de flyktigt funderat över om det är rätt och eftersom de ens tänker så kan det inte vara rätt för när det är rätt så bara vet man det och så gör de slut och lämnar allt utan chans till förbättring.
Det finns de som håller ut och kämpar för omgivningens skull, kanske barnens eller ekonomins, kanske för de svidande minnena av tiden då han ännu uppvaktade henne eller hon ännu stöttade honom eller de gjorde sin första resa till Thailand och inte kunde sluta kyssas där i tidvattenbrynet på Khao Lak.
Det finns också de som stannar av ren och skär panikångest inför tanken att leva ensamma.

Det pratas om att nittiotalisterna är de som ”tar kärnfamiljen tillbaka”, att de gifter sig eller planerar att gifta sig tidigt och prioriterar barn och familjebildning framför karriärhets och resedrömmar. Nittiotalisterna, de är som äldst 21 år gamla och har rimligtvis vuxit upp under liknande omständigheter som vi. Nu är jag lite oklar över vilka jag menar med vi, men jag antar att jag tänker främst på folk i min ålder, sena sjuttiotalister och tidiga åttiotalister. Vi som är uppvuxna med, nästan marinerade i, lyxproblemet VALMÖJLIGHETER. Allt är möjligt, du kan om du vill, du kan plugga till vad du vill men glöm för guds skull inte att backpacka lite i Asien först. Och gud förbjude att du skulle ”nöja dig” i en relation och gå miste om de där tusen åter. Är det inte så, att den där pressen som lätt uppstår när man har för många valmöjligheter också smittar av sig på hur folk väljer sina relationer? Som att någon slags självvalt Sex and the city-liv skulle väga tyngre, och bättre spegla den unga självständiga människan, en karriärist med minst åtta varmhållna dejter i telefonboken? Eller att ett förhållande måste vara ”perfekt” på alla nivåer för att det ska vara ”värt det”?

Jag vet inte, jag fattar faktiskt inte heller. Jag vet inte om det är ute att ”nöja sig”. Men vad säger ni, finns det ens något allmängiltigt förhållningssätt? När är det läge att kämpa och hur vet man om det är dags att ge upp och gå vidare?