Det är så kallt ute. Så kallt att man blir fan förbannad, som Micke skulle ha sagt.
Vi hade bestämt oss för att gå Kungsholmen runt, Elin och jag, men både vi och hunden drabbas av frostskador redan innan vi lämnat min gata så vi hoppar in i hennes vuxenpoängskombi som hon lånat från jobbet, öser på med värme och kör Tranebergsbron västerut i stället.

Vi ska hämta min bil som oväntat återuppstått (hurra!) på en verkstad i Hässelby och vi har gett oss tusan på att hitta till Läkarmissionens loppis i Vinsta för vi är i vanlig ordning i skriande ”behov” av mässingljusstakar, konstiga ramar och udda glasfat. Hunden somnar tvärs över handbromsen och vi pratar oavbrutet hela Drottningholms- och Bergslagsvägen, om hennes födelsedagsmiddag på lördag, om RELATIONER för det gör vi alltid (”tjejer pratar bara om tamponger och hästar” brukar S säga när han inte vill ta en öl med oss men han glömmer att vi pratar vansinnigt mycket om kärlek och relationer också) och jobb och om allt som hänt sedan vi sågs sist. Vi shoppar en bok om Glenn Hysén för tio kronor och klämmer lystet på en buteljgrön fåtölj som agerar skyltexemplar ute i snöblasket utanför loppisen.

Sedan äter vi kanelbullar och dricker chaité till middag bara för att vi kan och jag fånler hela vägen hem för att jag tror minsann att jag just bytt till vår-läge, mitt i sjuttonminusgradershelvetet bytte jag och nu känns allt bara lättare och ljusare och förväntansfullt och nästa vecka har jag vårfest och då ska jag sprida den här ljuvliga smittan bäst jag kan. Har ni någon bra vårmusik på lager?

Sedan hittade vi det här bordet och då visste vi att det var dags att gå hem.