Vi kramas länge när vi ses, det gör vi alltid. Vi möts vid Kristinebergs tunnelbana, vi brukar börja där och gå längs norrut mot nybyggena i Hornsberg ”för att ta den fula biten först”, kryssa mellan vägkoner, grävplatser och byggnadsställningar för att sedan nå Karlbergskanalen och följa den söderut längs med Kungsholmsstrand. Synkroniserat tar vi hörlurarna ur öronen och stänger av musiken, drar på oss vantarna och börjar gå, sida vid sida.

”Hur är det?”

Hon frågar inte på rutin, så som man gör precis när man kramas och den andra svarar ”bra tack hur är det själv” i samma andetag, hon väntar tills vi gått tysta någon minut med blickarna fästa i snömodden som kletat ut sig över trottoaren. Hunden sladdar runt i spåren intill oss.

”Bra. Eller, jag har sån jävla huvudvärk, annars bra”, svarar jag.

Ofta, minst varje vecka går vi där hon och jag. Stretar Kungsholmen runt och avhandlar allt som är viktigt. Som vanligt är vi igång med första fasen av det milslånga samtalet redan innan vi hunnit förbi idrottsplatsen; sjukdomsdiagnoserna.

”Är det sant, jag vaknade också med huvudvärk i morse!”

”Va!? Men du är ju gravid, det är nog hormoner.”

”Ja, just det. Din är nog stressrelaterad. Spänningshuvudvärk, liksom.”

Vi nickar och hummar och rabblar symptom och ställer diagnos ända tills vi kommer över krönet vid Stadshagen och släntrar ner mot den lilla bron över till Pampas. Först när vi når sjökanten kommer vi in på viktigheterna. Hon frågar om trasslet och jag kör ner händerna djupt i fickorna och stirrar stint på mina fötter, drar upp den stickade polotröjan över hakan och mumlar in i garnet. Hon tittar allvarligt på mig från under mösskanten.

”Men jag finns här. Vi finns här. Det går tid, vet du, den pågår hela tiden.”

Jag nickar och önskar tyst att det skulle gå jättemycket tid jättefort så att det inte hela tiden skulle kännas så nära, men vet att det bara är att vänta. Vänta ut det. Tiden pågår.

Vid Barnhusbron stannar vi till. Jag älskar Barnhusbron, den är min favoritbro och jag vill alltid stå där en stund, titta lite extra noga på tågrälslandskapet och stadskänslan som brer ut sig under den på andra sidan kanalen. Hennes bästa bro är Västerbron, när vi kommer till Rålis ska vi stanna till där med.

Stockholms mälarvatten slår mot den meterkorta sandstranden där vi står och jag tänker tänk om man kunde sila ut allt som det här vattnet varit med om, hört och sett. Hela stadens historia ligger och flyter här i de nästan omärkliga vågorna. Säkert ett hundratal av våra milslånga samtal finns gömda här. Det här vattnet vet allt om oss.

Vi passerar den igenbommade uteserveringen på gamla Trädgården vid Fleminggatan och drar upp några festminnen av gammal vana.

”Minns du de där kvällarna”, säger hon och skrattar och jag skrattar tillbaka och vi behöver inte ens rabbla namnen och händelserna längre för de svävar där inne som små frostbitna spöken och vi minns dem båda lika väl och fast de var så viktiga då väljer vi nu att bara skratta bort dem och fortsätta gå.

Så snart tårarna krupit tillbaka in i kroppen frågar jag om henne.

”Hur känns allt” frågar jag, och vet att det är en bred fråga men tror att hon förstår att jag menar hur det känns med hennes kille som ska bli pappa till deras barn och hennes nya liv som är fritt från blöta nätter, nikotin och förälskat fladder. Hennes hand söker sig omedvetet till magen under den bylsiga vinterjackan.

”Tjaa, jag är fortfarande övertygad om att det är lögn och förbannad dikt när tjejer påstår att det är underbart att vara gravid”, säger hon med ett snett leende.

”Jag orkar inte med mig själv, jag har minst ett tiotal olika personligheter och jag kan inte förstå hur S står ut. Men du vet, han har ett tålamod som… Ja, inte ens jag kan rucka på det.”

Hon pratar och berättar och vi funderar över varför det är så tabu att känna sig splittrad över att bli mamma och om det är okej att samtidigt sakna sitt fladdriga liv och om man alltid kommer känna så.

”Ibland tänker jag att när bebisen kommer ska jag lämna över den till S och säga ’varsågod nu har jag burit den i nio månader, nu kan du ta nästa nio’ och sedan sladda iväg och dricka vin. Men så kommer jag ju aldrig vilja göra.”

Jag tänker att det nog är tabu att vara lite avundsjuk på ett ofött barn också.

Vid Stadshuset viker vi in på Hantverkargatan och köper varsin kaffe innan vi fortsätter ner på Norrmälarstrand och ser Södermalm torna upp sig på andra sidan vattnet. Här är vi nästan alltid klara med kärleken. Den följer oss en liten bit in på kajen, intill de där husbåtsliknande skeppen som ligger förtöjda just efter Stadshuset, för att sedan övergå i samtal om drömmar och projekt. Vi når slutet av stranden, spanar upp mot Västerbron och suckar lokalpatriotiskt över stadens skönhet just här. Jag vet inte hur många projekt och planer vi målat upp medan vi vandrat nedanför paradgatans pampiga fasader. Caféer som ska startas, pensionat som ska drivas, nattklubbar som ska styras, fester, bröllop, dejter, drömmar. Nu pratar vi om hennes hem och om mitt jobb och om hur saker kommer bli och att vi har en bra känsla ändå. Vi landar ofta där, tårar eller utbrott till trots.

Sedan klättrar vi över Fredhälls hala klippor, på vad som kallas ”Hälsans stig” men borde heta ”Förenat med livsfara”, och tar trånande långsamma steg förbi säsongsstängda restaurang Solstugan.

”I sommar”, säger vi och tittar på varandra och nickar.

Den här sommaren kommer allt vara lite annorlunda, det vet vi men eftersom vi inte vet riktigt på vilket sätt så pratar vi inte så mycket om det. Jag vill tro att vi ska sitta där i sommar igen, som vi gjort de senaste fyra somrarna, med hennes bebis och min hund och kanske varsin kall ljus öl och prata om sjukdomar och kärlek och kantstötta hjärtan. Jag vet att hon vill det med. Men vi behöver inte prata om det redan nu.