Det är fint att jag och fröken April har hittat den tyska ölhallen, stället som vi kallar ”vårt vardagsrum” eller ”andra hem” fast vi bara varit där kanske fyra gånger (åtminstone sedan nittonårsdagen, om jag ska tala för mig själv). Det är fint att vi är yngst på hela stället en vardagseftermiddag i februari trots att vi ibland tycker att vi är vuxna. Det är fint att gå dit varannan vecka och ta ett glas vin efter jobbet och prata ikapp och utan att blinka acceptera att livet kan ha ändrats både en och tre gånger under de kanske tio-femton dagar som gått sedan vi sågs sist.

Hon är lite som en feelgoodfilm, fröken April, fast smart och djup. En sån som vill folk väl och kan sätta ord på hur man skulle vilja att saker var. När vi lämnar ”vårt andra hem” som i själva inte alls ligger så nära våra bostäder som vi skulle önska är vi alltid fyllda av tillförsikt, peppade, modiga och glada med minst tre nya projekt och planer innanför västen tillsammans med ett glas vitt. Vi kramas och hon studsar ner i tunnelbanan och jag springer efter bussen åt andra hållet och om någon vecka ses vi säkert där igen. Undrar hur saker och ting är då.