”Det känns inte som min lägenhet längre.”
Hon står mitt i bråten i hallen, rösten ekar mellan nakna väggar och omkring henne springer vi med påsar och kartonger och kaffekokare och tavlor och verkligen oväntat många speglar.
”Första gången jag var här sov jag under en gardin”, säger M.
”Första gången jag var här flyttade vi in dig och du hade packat ner ett helt bohag i hundrafyrtio H&M-påsar”, säger jag.
Hon skrattar.
”Kommer du ihåg att vi flyttade i pumps?”
”Första gången jag var här lurade du mig att du bodde på vägen hem till mig och att det var en bra idé att dela taxi” säger han som ganska snart därefter flyttade in och nu flyttar med henne över bron till allt det nya.

Hit har jag kravlat upp för trapporna från tunnelbanan i alla tillstånd; halkandes på isfläckar inför ännu en terapeutisk långpromenad, dansande pyntad och klar för fest eller i behov av sällskap med tårar skickligt balanserade i ögonvrårna. Här har vi varit alla tider på dygnet, ätit klassiker som makaronipudding och köttfärslimpa, spelat efterfestspel som man alltid blir lite, lite osams av, komponerat spellistor och vinkat till Dylan och Springsteen som tittat ner på oss från pråliga ramar på köksväggen.

Vi är många som flyttar och det går snabbt, nästan så snabbt att vi inte hinner reagera innan alla varven är körda och han som tar över får sina nycklar och han är bara strax över tjugo och börjar där och då en egen era som vi nästan blir lite avundsjuka på. Vi knölar in oss i min kombi bland lampskärmar och dammsugare och de H&M-påsar som till slut fick utgöra extra flytthjälp även denna gång. Ropar ”Hejdå lägenheten” och viftar med armarna i riktning mot huset som står kvar på kullen och inte följer med. När vi sladdar in i snömodden på de nya gatorna i det nya området konstaterar vi att allt är just det, så NYTT, stora akvarieliknande fönster delar fasaderna och man ser vattnet åt nästan alla håll. Fyllda av lika delar nostalgi och eufori bär vi upp det sista för sedan kasta oss ner på flyttlådorna med ölburkar och ostmackor.

En flytt blir ett så tydligt slut på en era – och början på en ny, förstås, så är väl mer optimistiskt att uttrycka sig. Ibland byter man era vid andra tidpunkter än sina vänner men tydligen kan man umgås fritt över epokgränserna, vännerna följer med ändå – de till och med hjälper en att bära. Viktiga år och händelser och samtal sitter kvar i väggarna där i hennes hyresetta, som röklukt eller fettavlagringar, som en del av isoleringen i ett fyrtiotalshus på en gata med konstigt namn, och kanske kan de lika gärna sitta kvar där. De som betyder mest följer liksom med ändå, samsas med det nya, formas av den där nya eran som började nu i söndags. Hundra spänn på att Dylan och Springsteen redan blickar ut över vattnet, genom akvariefönstren, från sin plats på köksväggen.