Hela dagen har jag tänkt att jag vi måste prata lite om det sjuka otrohetsdejting- spektaklet vi skrev om idag. Vilka är det, som hänger där? Vanliga människor, vad det verkar. Hur vanlig man nu är om man i stället för att lämna en dålig relation ser det som en rättighet att få sina ”behov” tillgodosedda på andra sidan staketet. Om man gång på gång orkar – och lyckas – förklara sitt känslorubbade beteende inför sig själv, om man inte fungerar utan kick och bekräftelse eller vad det nu är man letar efter bland de där trasiga människorna. Otrohet är aldrig okej men det säger sig väl självt att det på något sätt blir att understryka sveket, liksom pimpa det till aldrig tidigare skådade höjder, att aktivt registrera sig på en sajt för att söka vänsterprassel.

Måste eventuellt lugna ner mig lite efter provokationschocken. Men det jag kom att tänka på, när vi rotade fram info till artikeln och satt med obehagligheter upp till armbågarna, är vanliga hederliga kontaktannonser. Ni vet, treraders från morgontidningen. Antal tecken motsvarande ett sms, ”det här är jag” – möjligen lyckades man peta in ett ”det här letar jag efter” också, om man var en skicklig vän av förkortningar. Min vän Karin bloggade om det en gång och jag vill minnas att alla då verkade rörande överens om att de fattas oss i djungeln av långa smarta profiltexter, intresselistor, välfyllda fotoalbum och solbrända profilbilder. Internet hetsade oss från platsannonser till mastiga Hemnetprospekt i pdf och från kontakt- annonser till supermegadeluxe-medlemsskap på pusselbitendualltidsaknat.se.

Så nu undrar jag, hur skulle era se ut? Vad skulle ni ta upp på ert begränsade antal tecken? På tiden att vi får veta lite mer om vilka vi är, tänker jag, och hur kan vi bättre göra det än med en kort och lite säljig radannons. (Nu menar jag inte att ni måste söka kärlek helt oväntat och påtvingat, här på bloggen, utan bara – hur skulle ni presentera er själva, vilka är ni?) Sover på min, publicerar i morgon.