”Det har varit ett sånt där år då alla går isär.”
”Jag vet. Varför är det alltid så, att det kommer stora göra-slut-trender med några års mellanrum? Som en sådan där massdöd, som lämlar som rusar mot ett stup i klunga liksom.”
”Mm. En separation får väl andra att tänka över sina egna förhållanden och så hittar man en massa som man kanske inte riktigt vågat se förut?”
”Mm. Man inser att man har nöjt sig, kanske.”
”Ja, fast ändå – jag tycker fan folk gör slut för lätt.”
”Hur menar du?”
”Nej alltså, när man väl hamnat där att man börjat leva parallella liv, liksom slutat prata med varandra, så tycker folk att ’Nä så här ska det inte kännas’ och så lägger de ner utan att ens försöka hitta tillbaks. De bara slutar prata med varann.”
”Att man inte vågar testa att försöka igen, bara för att det varit dåligt?
”Mm. Folk är rädda för när det är dåligt. Eller så tror de att gräset är grönare på andra sidan, men det är det fan aldrig.”
”Men du, man ska inte stanna om det känns dåligt.”
”Nä, man ska stanna tills man vet varför, och om man vill lösa det.”

Det blev fika med kaffe och rinnig kladdkaka till middag igår, men jag hann i alla fall träna innan förfallet. (Det gjorde jag till min stolthet i måndags också men då kunde jag inte skriva om det eftersom en rikskänd pensionär gick på samma pass som jag och ni då omedelbart skulle kunna avgöra nivån på min träning, men igår: idel ungdomar på passet! Så, nu fick jag det sagt också.)