”Tjena.”
”Tjena.”
”Ringde du?”
”Mm. Vad gör du?”
”Inte mycket. Stirrar på folks Facebookbilder och undrar hur livet kunde ha blivit bara.”
”Haha, den gamla sysslan.”
”Ja, lite sjukt. Tänk vilka vi hängde med. Och vilka killar man hängde med, och så finns alla kvar på Facebook.”
”Mm. Hur går det för dem då?”
”Gamla vanliga. Man hade väl suttit där på någon smutsig heltäckningsmatta och slickat på varandras sårskorpiga issues om man hade stannat kvar antar jag.”
”Klarar man sig ju bättre utan.”
”Ja fast ändå, undrar om alla gör så?”
”Grubblar över hur saker kunde ha blivit?”
”Mm. Fastän man har det helt jävla bra själv, så måste man ändå pilla på tanken ibland. Det där OM:et.”
”Jag tror kanske det. Inte längtar men tänker.”
”Tur att Facebook finns då.”
”Mm. Klubben för kartläggning av sin egen historia.”

Vad tror ni? Gör alla så, pillar på det där ”om:et”?