”… Även då kan man börja om. Börja om med att lära känna den här människan igen. Se om jag möjligtvis skulle kunna bli kär i denna intressanta person som jag inte ens visste fanns. Det kräver förstås en hel del. Och det kräver att man klarar av att ta sig upp ur sina invanda hjulspår och inte halkar tillbaka dit igen. Det är svårt…”

Det är Majas ord, klippta från kommentarerna till inlägget nedan. Det här med att börja om. Folk gör det ju hela tiden, en del lyckas och en del vill så innerligt gärna men lyckas inte låta jobbig historia förbli just historia och så kraschar de, igen. En del väljer att börja om efter att ha gjort slut och levt på skilda håll en längre tid, en del gör det dagen efter ett storbråk när man känner att det enda alternativet till att packa väskorna och dra är att deklarera nystart och börja om från noll.

Men jag undrar om det går. När går det, och när går det inte. En del tar sig förbi otrohet eller andra stora svek, en del kan leva i näst intill krigstillstånd med varandra för att plötsligt, något år senare, sluta fred och hitta tillbaka. Vad tror ni, vad är nyckeln? Är det vi-känslan som inte får vara för nermanglad, eller vad beror det på? Vad kan man lägga bakom sig och vad inte?