Fanny bredvid Olle. Hennes vita Converse intill hans svarta i regnslasket på Hornsgatan. Hennes prydligt snörda, hans ena på väg att falla av i varje steg. De fikade i över en timme i den vita lysrörsbeslysningen inne på Seven‐Eleven. Skrattmusklerna värkte, de lät dem vila och blev allvarliga. Han frågade henne om svåra minnen och hon som var van att ducka bakom en svårforcerad mur av integritet släppte ner axlarna och berättade om ensamhetskänslor och förlusten av en nära vän. Han följde henne, beskrev sina föräldrars krigiska skilsmässa och korsbandsskadan som tvingade honom ur kurs från den utstakade karriären som mittback. De vred minnena ut och in och kände varandra fast de nyss träffats. De satt uppe på avsatsen med hyrdatorena för att få vara ifred, dinglade med benen från höga barstolar, delade på något som hette solskensbulle och drack små, små klunkar av latten för att den skulle räcka längre.
Ändå tog den slut alldeles för tidigt.
Klockan var nästan fyra när han skrattade åt hennes kvävda gäspningar.
”Jag följer dig hem till dörren”, sa han när de klev ut i den kyliga novembernatten igen och hon tänkte gör det, följ med mig hem och följ med mig in och stanna så länge att den här kvällen aldrig tar slut.

Hon somnade i en omfamning och vaknade på hans arm. De hade pratat tills de slocknade och innan dess hade han kysst henne så intensivt att hon nästan ramlat ur sängen. De hade skrattat och kallat det världens mesta första kyss. Han sov fortfarande och hon tittade så intensivt på honom att hon var rädd att han skulle vakna. Ett födelsemärke vid näsroten, ostyriga lockar över pannan, långa mörka ögonfransar, halvöppen mun, lite sneda vita tänder som hon tyckte lutade mot varandra i perfektion.
Känslan var rädsla mer än lycka. Det låg en människa i hennes säng som hon inte kände men som hon hade alla skäl att tro var helt fantastisk. Han visste redan mer om henne än många hon känt i åratal och såhär dagen efter, utan ett par öl innanför tunikan och med stickande morgonljus i ögonen, kändes det mer utlämnande och skrämmande än skimrande och lyckligt.
Med försiktiga steg och naken hud smög hon ur sängen. Badrumsspegeln återgav med obarmhärtig ärlighet ett blekt och sömnskrynkligt ansikte under den trassliga, blonda frisyren. Under en lång minut stirrade hon sig själv i ögonen.
”Alla är inte likadana.”
Hon försökte låta bestämd och trygg när hon talade till sin oroliga spegelbild. Minnen från tidigare svek och besvikelser kröp som små maskar innanför huden, krängde mot nerverna och försökte komma åt hjärtat för att pilla lite på känslorna från den bästa natten hon upplevt på åratal. Kanske någonsin.
Tillslut vägde ilskan tyngre än oron. Det kalla vattnet fick huden att svida när hon med bestämda rörelser blaskade av ansiktet för att återvända till de sovvarma lakanen. Hon kröp nära, lindade sitt ena ben om hans och puffade
honom lätt i sidan.
”Du, det var du.”
Han slog upp ena ögat och log sömndrucket mot henne, sträckte på sin långa kropp i trassliga påslakan.
”Men hej, god morgon?”
”Det var dig jag tänkte på när jag somnade.”
”Vilket sammanträffande. Jag tänkte på dig med.”
Han drog hennes rufsiga hår åt sidan och smekte henne på kinden.
”Fanny! Vad tror du om att jag går ner och handlar, så fixar vi frulle sen? Om det finns tulpaner ska du få några.”
Hon nickade motvilligt, ville helst inte låta honom lämna sängen. Sedan log hon, prövande, nickade och tvingade fram frågan hon hade vaknat med.
”Och sen.. Sen kanske du vill stanna en stund?”
Han stannade tills det blev vinter igen.