För tre år sedan var barnavdelningen på Ikea Barkarby ännu ett exotiskt och fjärran land som vi oftast småsprang igenom eftersom det är den sista anhalt man behöver plöja för att nå restaurangen och det efterlängtade kaffet med tillhörande prinsessbakelse för tio kronor. Men vi kommenterade det alltid.
”Tänk, en dag ska vi handla saker här också” kunde vi säga, ”den här skulle jag ha köpt”. Eller så ryckte vi med oss en mjukisdinosaurie i farten för att ”något barn känner man ju som man kan ge en sådan här”. (Min hund vårdar ett ansenligt antal av dessa dinosaurier/gnagare/fåglar, ömsom som jaktbyten och ömsom som vore det hennes egna marsvinsbarn.)

Vi är där ganska ofta, många gånger om året åker vi dit och provianterar som bodde vi på Shurgard och inte i små, trånga och överbelamrade lägenheter. Igår åkte vi igen. Men den här gången detaljundersöker vi barnavdelningen, väljer spjälskydd, mobiler och spjälsäng med en sovpåse len som bebisansiktet självt. Vi tycker urskillningslöst att allting är fint och jag lär mig saker som att tvättlappar är guds gåva till nyblivna föräldrar och att tio stycken kostar 29 pix på detta småländska imperium. Nya tider. Jag gillar det.

I Karins mage ligger Tom och boxas och väntar på att få komma ut och hemma i Veronicas soffa slumrar en snart-tvååring – Ikeas avdelningar symboliserar våra eror, inser jag nu. Just nu är det barnavdelningen (även om jag och några med mig fortfarande dröjer sig kvar vid ramar och doftljus en liten stund till). Om några år kanske vi simulerar gröna fingrar och hänger bland växter och prydnad. Därefter tonårsrum och tuffa bäddsoffor, igen. I slutet av 2060-talet tar vi bussen från stan med rullatorerna, bara för att fika.