Jag tror, som många av er varit inne på, att man skiljer på att förlåta och att fortsätta tillsammans – det sistnämnda är bra mycket svårare. Man kan förlåta, kanske till och med förstå (om förhållandet känts knakande från båda håll) men när man kastat bort tillit och förtroende ska det mycket till för att kunna/våga fortsätta. Ser ni, vi hamnade där igen – frågan om tillit och förtroende, som jag fortfarande tycker är viktigast i en relation. Det mesta landar däri, svartsjuka, otrohet, det med att vara säker på vad man vill…

Vi pratade om gränser också, var den där gränsen egentligen går – är det inte ganska lätt att tänka att den går där du känner att du inte skulle vilja bli utsatt för samma sak? Och en annan fråga kommer upp: vill man veta? Det är förstås en sak om någon har en regelrätt, långdragen affär, det är ett enormt svek och det tror jag är bra mycket svårare att acceptera, förlåta och fortsätta efter. En sådan sak vill man (i alla fall jag) veta. Men om din tjej/kille har snedsprångat en gång och har ångest över det (kanske fick det till och med honom/henne att värdera det ni har ännu högre och verkligen veta vad han/hon vill, en del säger ju det) – vill du veta det då? För oavsett graden av otrohet så sätter det spår, och bildar jobbiga, fnasiga små ärr som du riskerar att pilla på så att de aldrig riktigt läker.
Hur tänker ni kring det?