Vi flyr stan ett par dagar. Ibland måste man det. Ibland måste man gå upp samtidigt som andra enligt Twitter är på väg hem efter never-ending-utekväll och så måste man göra matsäcksmackor med parmaskinka och släpa med sig en hund som är så trött att hon glömmer bort att kissa på väg till bussen. Man måste åka med 62:an som inte stannar en enda gång på väg till centralen för Stockholm har knappt några vakna användare förutom vi och man måste ramla in på ett tåg som rullar söderut över sörmländska åkrar som sträcker på sig i morgondimman. För när man sitter där i en gammal förstaklassvagn på Veolia och lyssnar på musik som är så bra att man vill svära (det är sant, ”jävlar vad bra den är” svär jag tyst för mig själv vid varje låtbyte) så lättar stryptaget som stressen kopplat på en där hemma utan att man ens märkt det. Allt känns lite lättare. Man vill liksom sjunga ganska högt och dra djupa andetag bara för att man kan, man lämnade sitt måste/borde/ska-bara-bagage på Stockholms centralstation och man behövde inte ens låsa in det för det är ingen som vill stjäla det ändå. Och jag stirrar ut på perrongen i Norrköping genom smutsiga tågfönster och tänker att satan vad jag har bloggat dåligt på sistone. Ska bli ändring på det nu.