Jag tror inte särskilt mycket på tidsbestämda kriser. Alla förhållanden utvecklas/dippar/blomstrar i sin egen individuella takt, och tre år är inget universalmått för hur långt man kommit i sin relation. Två av mina bästa vänner firade ett år ihop härom veckan och väntar barn om en månad – att tänka sig att de på sin treårsdag befinner sig på exakt samma (kris-)ställe som ett par som kanske dejtat ett par år och inte ens börjat fundera på att flytta ihop ännu vore märkligt. Den där frågan man får vid PU-samtal eller i Mina vänner-böcker; Var ser du dig själv om tre år? Omöjlig. Man kan bara gissa och hoppas. Precis som i en relation. Gissa, hoppas, tro och jobba lite för det. Men däremot kommer de ju komma sladdandes då och då, kriserna. Och vid varje sådan kris är det lätt att man börjar fundera över det där eviga gamla stannandet eller lämnandet. Men igen, tänk: är det här vad du vill ha? Om det är det så går nog de flesta kriserna att övervinna.

”Vi har slutat prata med varandra” Åtgärd: Börja igen! Oavsett om det krävs att ni går i parterapi eller om ni bara sätter er ner i köket med avstängda mobiltelefoner, varsitt glas rött och alla kort på bordet – fråga varandra hur ni mår, berätta om din dag hur menlös den än må kännas, fråga hur den andra känner och berätta vad du saknar, längtar efter eller tänker på. ”Passionen är borta!” Mm, den är ju det ibland, men istället för att deppa över brist på närhet kan man testa en Åtgärd: Leta rätt på den! Ta i varandra. Tusan, ta till drastiska åtgärder om ni känner att ni måste. ”Vi gör ingenting ihop längre…” Åtgärd: Börja dejta! Kom ihåg saker du gjorde eller tänkte göra för honom/henne när ni precis träffades, och gör dem igen. Just vid kris/slentrian/gamla hjulspår är väl en skiva med era låtar, en middag ute eller en symbolisk present en vanlig dunkel tisdag en mer uppskattad överraskning än nånsin? Jag tror inte på tidsbestämda kriser men jag tror och hoppas man kan bli nykär i samma person flera gånger om. Om man vill.