Ute i den riktiga världen, utanför Schibsted-huset, bjuds det på massivt solsken och vi smyger ut på terassen utanför matsalen med våra micrade lunchlådor. Eftersom vi ägnat större delen av dagen åt dejting (Helena är snart klar med den här spännande grejen – läs hos oss på tisdag) så fortsätter vi glatt på den utstakade relationsstigen – och börjar med röster vibrerande av nostalgi prata chansfrågning.

”Fan, tänk vad lätt det var då.”
”Mm. Man frågade och så var man ihop fast man gjorde ingenting tillsammans och sen gjorde man slut och så var man ledsen fast det inte var någon skillnad alls.”
”Jag gjorde slut med en kille dagen före Alla hjärtans dag en gång, för att året innan kom min dåvarande kille hem till mig med en ros och jag skämdes så jag ville dö.”
”Så du gjorde slut bara ut-ifall-att?”
”Ja, alternativet var ju att fråga om han tänkte uppvakta mig. Men jag tänkte nog ’äh, jag gör slut’ i stället.”
”Haha, stackars kille!”
”Ja, han har haft lite otur med tjejer sedan dess.”
”Det tror jag det.”
”Men var inte ni ihop med flera åt gången också?”
”Jo.. Eller kär, åtminstone. I min skola fanns ett kompisgäng med killar som liksom var som ett boyband. Alla var kära i dem. Det var de som introducerade den där nya sidledsvarianten av ’Running man’ på discona också.”
”Åh, discona! Höjdpunkterna.”
”I min skola hade vi alltid spöktunnel i en korridor utanför discot. En gång var det kärlekstunnel i stället.”
”Vad gjorde man då?”
”Tja, man fick väl mest gå där. Och så var det väl någon röd lampa, och lite romantisk musik, och någon som stod sådär vänd in i ett hörn ni vet, och höll om sig själv och låtsashånglade.”
”Haha! Åttaåringar spekulerar; Vad är kärlek för dig? ’Röd lampa, Céline Dion, låtsashångel.’ Snacka om kärlek!”
”Mm. Lite som nu, ändå.”
”Jo, det förstås.”