Första gången jag fick se Karins och S:s bebis viftade han glatt mot ”kameran” med ivrigt knutna små nävar förevigade på en suddig, blott dagsgammal ultraljudsbild. Han liksom liggdansade där inne, som för att vi direkt skulle se att det var han. Han är en pojke, det fick de veta då, och pojknamnet var redan klart: Tom.

Det här var i höstas, jag var tjänstledig och S jobbade så jag och Karin firade den där dagen på det bästa sätt vi känner till – med att åka på loppisrunda. På barnavdelningen inne på norra Storstockholms bästa second-hand hittade vi den perfekta första presenten till Tom. En hemstickad Martin-body.

Så blev Tom till Tom-Martin i folkmun (ett arbetsnamn ska tilläggas, han får inte heta det när han väl är ute för hela tjusningen med klädesplagget är ju att någon ska kika ner i vagnen och kvittra ”Åh vilken förtjusande liten Martin” och Karin ska kunna stirra oförstående på personen i fråga och väsa ”Martin? Han heter Tom”).

Men kärt barn har många namn, så det finns alltid plats för fler. Och igår när Karin och jag vallade varandra uppför backen i solskenet från där hon bor till där jag bor så stannade hon upp, mitt i pratet om ängsliga stadsdelar och stora livsbeslut, och såg på mig med ett lite märkligt, frågande ansiktsuttryck och händerna på magen.

”Du förresten.. S verkar tro att han ska heta Hövding.”
”Va, ska S heta Hövding?”
”Nej, Tom. I andranamn. Eller, nej det ska han inte, men S vill det.”
”…..”
”Nej precis, det kan man väl inte heta?”
”Haha, nej, jag är också lite osäker på om man kan det.”
”Nä. Tom-Martin Hövding liksom.”
”Hög pondus på det i och för sig.”
”Mm. Men ändå.”
”Mm. Ändå.”