Vi invigde Solstugan igår. Det var Karin, Fröken Bovary och jag, alla i solglasögon som vi vägrade ta av oss (förutom när det togs bilder och man hellre ville se ut som en ljusskygg mullvad, tydligen) fast det i vanlig ordning mörknade efter ett par timmars häng. Vi åt pommes frites och planerade fester och ställde den retoriska frågan ”blir man någonsin för gammal för ballonger” (svaret är givetvis nej) och pratade om människor som blir föräldrar och hur deras liv självklart förändras på så många sätt men att det är synd när någon enstaka väljer att helt byta personlighet på köpet. Om hur vi gillar att de flesta vi känner ändå vägrade det där bytet och har fortsatt att vara väldigt mycket sig själva. Var tjugonde minut avbryts samtalet när någon utbrister ”Tänk, att vi sitter ute, jag har ingen jacka och klockan är redan XXX” och så nickar vi i samförstånd och upprepar med låga röster ”Nu börjar det” som ett mantra och så drar vi några väderklyschor till och toppar med ”Allt känns så mycket lättare” och så är det ju. Klyscha eller inte. Allt känns lite lättare när man har öppna sandaler och sitter på en uteservering i kvällssol och skrattar så bordsgrannarna harklar sig.