Hur lyckas man med distansförhållanden? Och då menar jag inte när den ena åker iväg en månad eller några veckor – situationer som oftast går att hantera ganska smärtfritt med en ibland välbehövlig dos längtan – utan de där längre varianterna. När man kanske träffar någon som bor i en annan landsända, eller i ett annat land för den delen? Eller när den ena flyttar i några år för att plugga eller jobba? Jag har kompisar som klarat av hela utbildningar i olika länder, andra som ses på helgerna och bor särbos i veckorna (år efter år) – och hur jobbigt det än är att längta verkar det ofta fungera ganska bra.

Vilka knep finns? Vardag, kan nog vara ett. Att man, när man pratar, inte bara hakar upp sig på att klä sin saknad i stora ord och gråta över längtan, utan istället öser på med små tråkiga vardagshändelser och sånt man skulle ha pratat om om man var på samma ställe. Att låta den andra vara en lika stor del av ens liv och vardag som vanligt. Och här är ett annat hjälpmedel, även om jag personligen tror mer på mejl, mobil och Skype än en plastdoftande hångelmaskin.

Men vad tror ni? Erfarenheter? Hur undviker man att glida isär?