Det här är intressant. Eller, själva ämnet för artikeln är intressant, och kan säkert kännas igen av både tjejer och killar som höll ihop från gymnasiet, genom studenttiderna, hemifrån-flytten och börja-plugga-eller-jobba-perioden men som sedan av olika anledningar gick skilda vägar. Hur gör man sen? Oavsett om man lyssnat på singelkompisars roliga och vidlyftiga flirthistorier genom åren känner man sig fortfarande som en per definition upptagen individ, för att man liksom ”alltid varit det”. Hur kommer man från det, hur kliver man bäst in på marknaden igen? (Nästan ännu mer intressant är att en 28-årig nybliven singel i artikeln framställs som en gammal nucka som på ålderns höst ska armbåga sig in på dejtingarenan. Oavsett relationserfarenhet är man inte gammal när man är 28 – eller 38 eller 58, folk träffar ju nya kärlekar ända in på hemmet?)

Hur som helst, det som intresserar mig är tipsen i slutet av artikeln. En dummy för hur man ska bete sig för att träffa någon. Det där borde vi gräva ner oss lite i. För hur kommer det sig att vissa är ute på krogen var och varannan kväll och rimligtvis stöter på ett hundratal människor i veckan (alltså inte stöter på – ni fattar…) men ändå klagar på att de inte träffar någon? Och andra väljer helt bort uteliv – men har ändå ständigt ett tiotal varmhållna dejter i telefonboken? Är det nätdejting som är hemligheten? Ett brett kontaktnät? Förmågan att vardagsflirta i hissar/köer/på bussen? Vad tror ni?