Jag har två barn, 1 år och 4 år, med en underbar man. älskar honom, som en bror…, men har nog insett att han inte är mannen i mitt liv. Hur vågar man skilja sig från sina barns andre förälder när det inte finns mer svåra orsaker? är man bara självisk om man bryter upp en familj bara för att ”det inte känns rätt?”

Ont mellan raderna i det signatur J skriver i kommentarsfältet. Förstås världens svåraste beslut att stå inför, och hela stanna eller gå-frågan kastas såklart in i nytt läge när det finns små barn med i bilden. Jag antar att du tänkt på det ganska mycket för att ens välja att skriva något på bloggen, hoppas bara inte du går och har dåligt samvete över att du tänker så. Du förtjänar såklart allt som är bra, och det är ganska uppenbart att det är svårt för dig att ens överväga att såra någon i det här.. Jag tänker på hur vanligt eller ovanligt det är? När det kommer till att välja den man vill bli förälder tillsammans med så tror jag många väljer en trygg och stabil person – ibland kanske på bekostnad av passion eller attraktion. Allra helst önskar man sig ju både och – men vad värdesätter man högst? Vad säger ni?

J, du kanske måste ställa dig frågan om du kan tänka dig att leva så, så som det känns nu. Om du tror att ni skulle kunna hitta tillbaks till allt det där du saknar om ni bara bestämmer er, ihop? Om du vill och kan ge allt det ni faktiskt har en till chans, så tror jag det kan vara väldigt värt att ta den. Eller känner du att ni hunnit för långt ifrån det, att ni liksom fastnat i det här som är nu och att det därför du vill gå? Inga generella råd kan ju gälla här, men jag tror inte att era barn – eller några barn alls – mår sämre av att ha skilda föräldrar än av att ha sammanboende men olyckliga eller otillfredsställda föräldrar..

Vad säger ni andra? Och kram till dig J.