Godmiddag kära ni! Vill ni läsa en dum och menlös artikel? Varsågoda. Läs den och läs sedan min spontana reaktion; vilka vansinnesvärdelösa tips! Jobba över, sena kvällar, börja motionera, läppstift på kragen? Tack, skönt, nu kan jag med knivskarp träffsäkerhet avslöja en otrohetsaffär. På 60-talet.

Dagens otrohet, däremot, sker nog till stor del på teknisk väg. Via mobilen, mejlen, Facebook, Twitter och diverse dejtingsidor. En kompis som är väl bevandrad i Twitters märkliga värld berättade nyligen att hon får drösvis med privata meddelanden i sin inkorg – nästan uteslutande från killar med tjej.

Varför gör folk så? Är det så att virtuell otrohet inte anses lika ”allvarlig” som den fysiska? Men ärligt talat, brukar inte en sak leda till en annan – om man frekvent flirtar loss på nätet är väl sannolikheten konstant ökande att man hamnar i fel säng så småningom? Vad är det då? Att den är svårare att avslöja?

Det är svårt, det där. Det finns förvirrande många nya möjligheter att vara otrogen, om man nu skulle vilja vara det. Det finns lika många nya sätt att avslöja det hela på. Och allt det sammantaget ställer nya, hårdare krav på en parters förtroende – för lita på varann måste man ju fortsätta med, bland nya kontakter och mötesplatser och sms-tummar och statusuppdateringar. Annars tror jag man är ganska chanslös. Vad tror ni? Erfarenheter?